Kirium's Bullmastiffer

Min första amerikanska champion

2010-09-22T18:27:00.004+02:00

För drygt två år sedan köpte jag en tikvalp i USA. Väntan hade varit lång, i första kullen blev det bara två hanar. denna gång två tikar. Jag fick välja först och valde Dot, som hon kallas eftersom hon har en liten fläck på bröstet. Hon skulle stanna hos sin uppfödare Lynn Spohr på Bastion till hon var gammal nog att komma till Sverige. Men sen tittade vi på henne och tänkte att hon nog skulle stanna i USA ett tag till och ställas ut lite. Det gick bra. Mycket bra.

Sen fick hennes syster livmoderinflammation och plötsligt var det bara hon kvar... Enda tiken från en fantastiskt fin kombination - så Lynn frågade om hon kunde få sin första kull i USA också. Självklart fick hon det, sa jag.

Sagt och gjort. Nu är hon färdig champion, parad och förhoppningsvis dräktig. Om allt går bra kommer minst en valp ur kullen hit.

Och fram till dess får jag njuta av min första alldeles egna amerikanska champion på bild. Så håll tillgodo: Bastion's Artist's Proof. Visst är hon vacker?!!

Jag tror att Daisy ler i sin himmel....

2010-07-08T23:31:00.003+02:00

Ja, jag är fortfarande här… Jag har bara behövt en paus. Tack för alla mej med frågor om var jag håller hus. Och jag ber om ursäkt för att jag varit så dålig på att svara. Men livet är så fullt att ibland måste man välja – och den här gången blev det bloggandet som fick stryka på foten.

Jag började tappa sugen i förra sommaren när min underbara ungerska importhane Royal dog i cancer. Han blev inte ens ett och ett halvt år gammal.

Knappt hade jag rest mig från det när Sparkle dog – och senare samma jävliga vecka tidigt förra hösten fick jag reda på att min älskade Daisy som mått dåligt under någon vecka hade bornavirus (en överjävlig sjukdom som det inte finns någon bot för och som vi inte har en aning om hur hon smittats av).

Det kändes som om jag skulle gå sönder. Så jag bestämde mig för att ta en time-out och koncentrera mig på det som verkligen betyder något. Min familj, mina vänner och mina älskade hundar, hästar och andra djur.

Det har varit en skön period på många sätt. Men också en tid kantad av sorg. Daisys hälsa gick upp och ner, hon kämpade så tappert och var pigg och glad många månader längre än någon veterinär kunnat ana. Varje morgon jag gick nerför trappan och möttes av hennes glada uppsyn var ett mirakel. Varje dag en seger. Ingen kan förklara hur, men Daisy kämpade emot viruset. Hon var glad. Hon ville leva och hon njöt av varje dag! Ett under sa de. Vilken liten kämpe hon är. Hon hade ett par dåliga perioder, men kom igen och igen. Och jag var så tacksam för varje minut jag fick med henne. Men till sist orkade inte ens Daisy åstadkomma ett mirakel längre och för en kort tid sedan fick hon somna in. Nästan åtta år gammal.

Tomrummet hon lämnat i våra liv går inte att beskriva med ord. Men glädjen över de år jag fick med henne är ändå större än sorgen. Jag gråter en skvätt varje dag. Men ler ännu oftare över alla underbara minnen hon gav mig. Och nu ligger jag i soffan med hennes syster Maggie, dotter Jane och barnbarn Selene i en hög vid fotändan (läs typ nästan hela soffan, jag har ett litet hörn) och funderar på vilken hane jag ska använda till Selene när hon går i löp. För liver går vidare. Trots allt. Och jag tror nog att Daisy ler i sin himmel om hon ser oss…

Livet går vidare

2009-12-11T10:06:00.004+01:00

Kirium's Destiny tar lektioner i bästa sovstil....

In Memory of Sparkle

2009-09-13T12:53:00.011+02:00

KIRIUM'S MIDNIGHT SPARKLE
21/1-06 - 10/9-09

IF TEARS COULD BUILD A STAIRWAY,
AND MEMORIES A LANE,
I´D WALK RIGHT UP TO HEAVEN
AND BRING YOU HOME AGAIN

REST IN PEACE, BABY GIRL - YOU WILL BE MISSED FOREVER

Sorry alla ni som väntar

2009-09-11T14:50:00.002+02:00

Det blir inga valpar den här gången heller. Båda tikarna är tomma. Nästa på tur är Willow. Mer om det senare....

Robyn och Selene

2009-07-29T16:03:00.005+02:00

Idag fyller Robyn och hennes syskon ett år. HIPP HIPP HURRA!!

Här lite bilder på snyggingen tagna högst uppe på en sandhög i stenbrottet

Och vackra Selene är 18 månader....

Fodervärd sökes

2009-07-22T16:45:00.003+02:00

till underbart sympatisk drygt 2 år gammal hane. Absolut ingen problemhund. Fungerar bra med barn, hundar och andra djur. Hör av er vid intresse - han är värd ett nytt stabilt hem! Van vid resor, utställningar med mera. Lika hemma i stan som på landet. En riktig pärla. Säljes inte - men placeras ut med bibehållen avels och utställningsrätt.

Idag fyller Jane och Wilow 5 år

2009-07-21T16:25:00.004+02:00

och det har Willow och hennes matmatte Ingrid firat så här:

Så här ser jag ut på min Födelsedag, jag har firat med att spåra en älg i drygt en timme utan att tappa spåret( eller matmatte som hängde i andra änden av snöret) en enda gång, när jag SÅG älgen fick jag inte fortsätta med att döda den för matmatte sa att iden var att hitta djuret och titta på det INTE DÖDA DET! Hon har fått allt om bakfoten, men nån gång ska jag väl få tillfälle
att visa henne HUR DET SKA GÅ TILL!

puss till syrran
/Willow

Även Dante har sommarlov

2009-07-19T22:36:00.002+02:00

Han tar det dock lite lugnare än brorsan Newton

Loch Ness Monstret?

2009-07-19T10:02:00.002+02:00

Näe - bara Newton på sommarlov!

Sommarfunderingar

2009-07-17T22:24:00.019+02:00

Jag önskar att jag visste vart tiden tog vägen. Trots att det är semester och livet borde gå på lågvarv rinner dagarna förbi i en skrämmande hastighet. Senast jag kollade var det inte ens midsommar, nu är juli snart slut. Några utställningar har vi hunnit med, vackra Selene och jag. I Tvååker (en av de mest välorganiserade och trevliga utställningarna jag vet) gick det sådär första dagen. Vi åkte ut med en tvåa i unghundsklassen eftersom domaren tyckte att hon var liten – och visst, Selene är inte den största tiken i världshistorien, men hon är väl inom standard och väger faktiskt 45 kilo. Problemet just den här dagen var nog delvis att vi hamnade mellan Belle och Kira som båda är stora rejäla tikar och väger en bra bit över 50 kilo. Och i det sällskapet ser man ju inte jättelik ut precis. :)

Stackars Belle fick för övrigt ett tält, som någon klantig människa inte satt fast ordentligt i blåsten, i huvudet. Det är sånt som bara inte får hända!! Selene stod bara två meter bort och klarade sig med blotta förskräckelsen, men Belle fick en stjärnsmäll av en tältpinne rakt på nosen och fick sedan hela tältet över sig. Givetvis blev hon livrädd! Att hon lyssnade på matte och kom på inkallning och dessutom lyckades fullfölja sin bedömning efter det, säger en hel del om hennes temperament. Hatten av åt både ägare och uppfödare! Ni har all anledning att vara stolta.

Dagen efter gick det bättre för lillan. Den svenska all-round domaren Kurt Nilsson dömde och under honom vann vi unghundsklassen med en underbart fin kritik och muntligt omdöme (den här tiken har allt – hon behöver bara tid) och sedan placerades hon som 4:e bästa tik. Glada och nöjda packade vi in oss i bilen och åkte hem. Willows extramamma Ingrid var resesällskap och därför blev det inga bilder. Ett extra stort tack till Mia som kom upp med en akutleverans varor och dessutom hjälpte till i AnimaCare tältet hela fredagen. Jag säger som så ofta förr – jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna alla dessa underbara människor i mitt liv, men tacksam är jag.

Andra goda nyheter är att hela gänget har hämtat sig väl efter det jätteslagsmål som bröt ut mellan 9 hundar efter att Gun-Britt i ett ögonblick av ouppmärksamhet råkade släppa ut Selene på fältet med ett ben i munnen. Tack och lov så bröt de ganska lätt när jag särat på de två som var mest förbannade och taggiga, och ingen blev allvarlig skadad även om jag fick ägna någon vecka åt att skölja igenom ett antal bitsår varje dag. Att ha så många tikar tillsammans är aldrig okomplicerat, men jag tycker ändå att det är viktigt för deras hundliv att vara del av en fungerande flock. Nu har Maggie, som är en alldeles utmärkt alfa-tik, tagit tag i tyglarna och flocken fungerar perfekt igen, efter några dagar av mycket attityd och höga svansar från framför allt Jane och Alice, som båda gärna skulle se sig högre i rang än de är… En stadig alfa-tik som Maggie, som är både stark och signalsäker är helt ovärderlig när man har så här många hundar. Hon har uppfostrat alla valpar här och gör det helt suveränt!

För några veckor sedan berättade jag att jag fattat en del trista men nödvändiga beslut. Ett av dem var att släppa min nya valp Kirium’s Moonshine på foder till Theres och Micke. Det finns en gräns för hur många hundar jag kan ha hemma om jag ska ge dem ett fullgott liv. Jag har redan två unga tikar i Robyn och Selene med alla krav det ställer - och jag kände att jag helt enkelt inte klarade av en hund till. Så Sally som hon nu heter har flyttat till sin nya familj och jag har kvar utställnings- och avelsrätten. Den bästa lösningen för hunden – även om det svider att erkänna det…

Vi har också hunnit med årets stora hälsokontroll på hela gänget: allmänhälsa, blodvärden, hjärta, sköldkörtel med mera har kollats och alla mår bra. När mina hundar passerat fem/sex brukar jag dessutom röntga igenom dem och göra en extra noggrann koll. I år var det Jane, Alice och Willow som stod på tur. Alla tre är klockrena på sina leder fortfarande: inte en pålagring i sikte och även ryggarna ser bra ut. Lite smolk i bägaren var att Erik, min vanliga veterinär var på semester, men det gick ju bra ändå… Den enda vi inte hunnit med är Royals armbågar och hjärtkontroll, men det görs nästa vecka. Sedan är det dags för Robyns armbågar i början av augusti.

För övrigt går vi och väntar på att tikarna ska börja löpa. Både Jane och Willow ska paras och förhoppningsvis blir det valpar även på Jane den här gången. I min egen planering ligger jag dock nästan ett år framme och letar hane för fullt åt ett par framtida kombinationer. Och när man letar avelsmaterial påminns man snabbt om del tråkiga sanningar som alldeles för ofta gäller i hundvärlden. Den ena är att även om alla uppfödare och hundägare är för öppenhet rent principiellt, är det en del som inte anser att det ska gälla dem och deras hundar. Den andra är att dubbelmoral också är en sorts moral. Och den tredje är att många anser sig ha rätt att snacka hur mycket som helst om andra och/eller deras hundar, men gud nåde den som vågar ha en åsikt eller tanke om deras hund.

Denna oförmåga att skilja på sak och person kommer jag aldrig att förstå. Alla duktiga hunduppfödare är värda all respekt för sitt avelsarbete – oavsett vad man tycker om dem som människor. Och alla duktiga hunduppfödare vet också att research är en viktig del av allt avelsarbete och delar gärna med sig av sina tankar och erfarenheter. Jag har inte ord nog för hur tacksam jag är för all den hjälp och information jag fått av en mängd uppfödare, som kan så oerhört mycket mer än jag, genom åren. För en sak är säker: Ingen uppfödare som tillför något gott till rasen kan någonsin vara ett hot mot någon. Tvärtom – och återigen – oavsett vad man tycker om dem är de värda sin vikt i guld.

När hundarna blir bättre och friskare är vi alla vinnare. På samma sätt som vi alla är förlorare när hälsoproblem tigs ihjäl, matadoravel ignoreras, dåliga eller veka temperament bortförklaras mer eller mindre trovärdigt, eller folk bräker på och låter käften gå om påhittade "bitincidenter" och annan skit, bara för att skada andra (och kanske mer framgångsrika) uppfödare. Tankarna förs osökt till något som en av mina gamla mentorer: Dorothy Price på kennel Lombardy ofta sa: ”En bra uppfödare är aldrig ett hot – utan en stor tillgång för rasen. En okunnig eller dålig uppfödare är inte heller ett hot mot mig eller min uppfödning– men de kan skada rasen och de är förbannat iririterande!”

Hur som helst. Att välja hane (eller köpa in en ny hund) är inte det lättaste. Mycket ska klaffa och hanen ska förhoppningsvis komplettera och stärka upp tikens svagheter utan att man för den skull tappar för många av tikens kvaliteter. Det var ju förhoppningsvis dem som gjorde att man valde att avla på tiken till att börja med. Och det är inte bara rastyp och exteriör jag talar om, utan även hälsa och mentalitet (både vad gäller hanen själv, hans föräldrar, syskon och så många av hans avkommor som man kan få information om) är viktigt. Den perfekta hunden är inte född och när man gör sin research kommer det alltid fram både positivt och negativt – precis som den information jag lämnar om mina tikar (eller om mina hanar i det fåtal fall jag har lust att låna ut dem) kommer att handla om både styrkor och svagheter. Det som är viktigt är att få en så komplett bild som möjligt, så att man inte dubblar upp på en svaghet eller får in ett stort bekymmer som kunnat undvikas om man gjort sin hemläxa ordentligt.

När jag nyligen höll på att utvärdera några tänkbara hanar kontaktade jag till exempel (förutom hundens ägare då) både uppfödare som använt dem och frågade om deras tankar kring sina kullar (vad var bra, vad var mindre bra etc), även de som ägde hanarnas föräldrar och/eller syskon, människor som hade avkommor efter dem och så vidare. I de fall jag kände mig osäker på den information jag fick, eller inte kände förtroende för någon enskild hundägare, valde jag istället att undersöka fakta genom att tala med människor runt omkring.

När man frågar ett antal olika människor om deras tankar och åsikter kring olika hundar kommer det alltid fram mycket motstridig information. En del är fakta, annat är mer känsloladdat eller rena, subjektiva upplevelser. Det är inget konstigt med det. Och just därför är det så viktigt att fråga och försöka få sig en så komplett bild som möjligt. Ju mer information man har, desto lättare är det att sålla och avgöra vad som är betydelsefullt och vad som inte är det. Alla uppfödare prioriterar olika, och något en vän till mig ser som ett stort bekymmer kanske inte bekymrar mig nämnvärt – eller tvärtom.

När jag gjorde research innan jag skulle köpa Sophie för flera år sedan var det en del som var negativa och avrådde mig eftersom hennes pappa smällt korsbandet. Andra varnade mig för att han ofta lämnade ganska små avkommor och tyckte att jag skulle avstå av den anledningen – och liten blev hon ju, men hon är en bra tik lik förbannat. Jag tyckte dock att hanen ifråga hade så många fantastiska kvaliteter (skitsnygg, frisk i övrigt, underbar rastyp och ett helt enastående temperament för att nämna några) att jag ändå ville ha en avkomma. Samtidigt såg jag det givetvis informationen om korsbandet som ett observandum – hade Sophie själv (eller hennes syskon) fått problem med sina knän hade hon aldrig gått i avel och jag valde också en hane (från början var planen att använda Kiefer, men det sprack när hans syster Matilda smällde ett korsband) som själv inte hade några problem, inte hade bekymret runt omkring sig i stamtavlan heller vad jag vet, och som hade rätt många vuxna avkommor – också de utan problem.

Och Sophies uppfödare då – var han upprörd över att jag gjort min research och frågat om hans hundar? Var han upprörd över att jag bett människor i hans omgivning om deras tankar, åsikter och erfarenheter. Absolut inte – snarare tvärtom. Han såg det som något positivt och som ett tecken att jag brydde mig om det jag höll på med och skulle göra mitt bästa för att förvalta även hans uppfödning väl. Det gör de flesta, de förstår att utan kunskap kan man inte fatta vettiga avelsbeslut och de uppskattar att man är noga. Sen finns det ju alltid dem som väljer att se det som en attack och ett påhopp. Men det säger faktiskt mer om deras ambitionsnivå och inställning till avelsarbete än något annat. Personligen tror jag att hela rasens framtid bygger på att vi är öppna med allt – även det som inte är bra. Bara på så sätt kan vi förbättra långsiktigt och föra rasen framåt.

Nu ska jag ge mig ut i skogen med Robyn. Solen är nästan nere och det börjar äntligen bli lite svalare....

Stolt farmor...

2009-07-15T23:06:00.007+02:00

är jag allt!!

Här är två av Sparkles bror Villes (Kirium's Equinox) döttrar hos duktiga och fantastiska Tiina på Kennel Bulldale i Finland. Två unga tjejer som verkligen har framtiden för sig... För mig är det extra spännande (och kul) att se hur de här fina tjejerna utvecklas. Jag parade ju Villes mamma Alice (Lombardy Angelica) med min egen Bulldale Zapata för ett drygt år sedan och behöll själv Robyn (Kirium's Amitiel) som jag är mycket mycket nöjd med - både vad gäller konstruktion och mentalitet.

Först Maija (mamma är Zapatas syster Bulldale Zsa Zsa Zsaa)

Sen Snuffa (Mamma Bulldale Yabba Dabba Doo)

Vänskap

2009-07-14T22:12:00.002+02:00

Selenes bror Buster (Kirium's Merlin) med kompis

Delad glädje är dubbel glädje

2009-07-05T23:37:00.002+02:00

Newton (Kirium's Stormbringer) och husse....

Bättre sent än aldrig

2009-07-05T11:05:00.005+02:00

Kirium's Moonshine - 6 veckor

Grattis på födelsedagen

2009-07-03T08:48:00.001+02:00

Till alla mina underbara Hedvig/Xylan-bebisar som blir sju år idag. Det är inte klokt hur fort tiden går.
Och givetvis extra grattis till mina två egna underbara tjejer Maggie och Daisy. Bilder från födelsedagsfesten kommer!

NU är jag 5 veckor och tre dagar

2009-06-25T16:22:00.005+02:00

Tråkiga beslut

2009-06-24T09:36:00.019+02:00

Idag är en trist dag... Jag har fattat ett par trista, men i mina ögon nödvändiga beslut. Och även om det svider i hjärtat vet jag innerst inne att jag gör rätt.

Det första var att boka en tid för att kastrera Teyla, min underbart vackra Maggie/Owen dotter som jag är så förtjust och som är den enda Maggie-dotter jag har. Det svider i själen.

Teyla är Kiefers syster. Hon är ren på armbågarna, har snygga höfter och är hjärtkollad ua. Hon har ett hjärta av guld, en arbetslust utan like och make och kan - när hon känner för det - mer på apellplan än resten av mina hundar tillsammans. (Hon kan också ställa till med mer skit än någon annan, men det är en annan historia.) Hennes mamma är dessutom både mentalt och hälsomässigt en av de bästa hundar jag någonsin haft förmånen att äga. Därför har det verkligen tagit emot att besluta att inte avla på hennes dotter. Varför är inte så lätt att förklara. Det handlar mer om en magkänsla än något annat.

Teylas mentala profil vid 12 månader var riktig prydlig - på pappret. Men trots att hennes reaktioner inte var så stora (utom vid lilla bytet där hon drog så kottarna rök, snodde bytet, blev stendöv och fick infångas av generad matte två gånger) och hon genomgående låg på en tvåa i rädsla syntes en tydlig tendens att hon gärna valde bort sånt hon tyckte var jobbigt istället för att ta tag i det. Inga katastofer på något sätt – men med lite lågt (3:or) i nyfikenhet på dumpe och skramlet - och ett tydligt bortväljande av det jobbiga i form av att hon helt sonika bestämde sig för att det inte fanns (1:a i både kvarstående intresse och kvarstående rädsla – men det syntes ändå tydligt att hon visst var berörd och att hon valde att sticka huvudet i sanden istället för att ta tag i det) tyckte jag att hon var lite i vekaste laget. Det som jag inte tyckte om var hennes brist på nyfikenhet. Nyfikenheten är i mina ögon ett av hundens viktigaste verktyg för att övervinna rädsla - och saknas den biten i hundens mentala profil så blir jag lite bekymrad...

Samtidigt glänste hon så i människomomenten (att se henne hantera och kontakta spökena var en dröm) och var så ung när hon gjorde det, så jag tänkte att hon kanske växer till sig. Men nu är hon nästan tre och väljer fortfarande bort istället för att vara proaktiv och har därför svårare att släppa rädslor än jag tycker om. Detta blir dessutom tydligare runt löp - något som också bidragit till beslutet. Utan hormoner som åker berg- och dal- bana får hon det bättre med sig själv i längden.

Missförstå mig rätt nu - jag har inget emot att hundar blir rädda – för mig är hur de hanterar rädslan viktigare. Jag har hellre en hund som visar en starkare rädslereaktion men som ändå avreagerar snabbt, undersöker, släpper och går vidare - än en, som Teyla, som vänder det inåt och bygger på sig i belastning och inre stress trots att hon kanske inte alls verkar så rädd intitalt eller ens på ytan. En hund som har svårt att släppa rädslor är ju en hund som får det ganska jobbigt i livet. Teyla blir också mer och mer berörd av starka ljud ju äldre hon blir. Från skottfast vid ett års ålder till skottberörd (och åskrädd) idag.

Nu är det inte alls säkert att Teyla skulle nedärva detta speciellt starkt, men det känns ändå inte helt 100. Och känns det inte helt 100 ska hon inte ha någon kull. Dessutom har jag flera andra tikar (Jane, Willow, Sparkle, Selene och kanske förhoppningsvis också Robyn när hon är röntgad och klar) som jag är mer nöjd med när jag ser till helheten och som jag gärna vill gå vidare på. Det finns också en gräns för hur många kullar jag har lust och tid att ta de närmaste åren – så Teyla får helt enkelt utgå.

Hade Teyla varit den enda Maggie-avkomman jag har, hade kanske mitt beslut blivit ett annat – men eftersom hennes bror (och hennes halvbror Masse) är så fantastiskt bra på alla sätt och vis och dessutom är en väldigt väldigt stadig hund som avreagerar på rekordtid så tycker jag att det är vettigare att använda honom. Så Teyla kommer att kastreras och skrivas över på sin underbara och tålmodiga fodervärd Gitte (hurra - katten lever fortfarande!!!!) och jag har gråtit en liten skvätt. Men jag vet att det var rätt beslut så det känns säkert bättre snabbt. Bara för att en tik är min och har en livmoder betyder inte det att hon är bra nog för att få valpar.

För övrigt tillhör jag tydligen ”eliten” har jag fått besked om. Hade jag ingen aaaaaning om! Men det är ju givetvis smickrande - även om det säkert inte var menat så. Varför någon överhuvudtaget finner det intressant att ringa mina vänner och gå på om detta kan man ju fråga sig. Kan bara än en gång dra slutsatsen att det finns dem därute som finner mina göranden och låtanden betydligt mer intressanta än jag finner deras. Men det är väl som Fina ofta säger – vissa människors skitsnack är den bästa reklam man kan få…

Ha det underbart i värmen allihop - rätt vad det är är det vinter med snålblåst och horisontalregn igen.

Är blandraser friskare?

2009-06-22T12:34:00.013+02:00

Det finns många myter i hundvärlden. En av de mest envisa är att blandrashundar är friskare än renrasiga. Precis som om alla gener liksom känner igen vilken ras de är del av. Ta HD och ED till exempel. För några år sedan var en kvinna (låt oss kalla henne Anna) som hade en mycket stark bruksbakgrund här och tittade på hundarna.

Hon var orolig över HD/ED-statusen i rasen och tyckte inte att det räckte att båda föräldrarna till den tänkta kombinationen hade snygga leder. Mamman A och pappa 0/1. Hon ville att jag skulle garantera att hennes hund inte skulle få HD eller ED. Jag försökte förklara att det är omöjligt. Dels är nedärvningen polygen (alltså att flera olika gener samverkar) och dels är det ju inte bara genetik som spelar in utan minst hälften (många säger t o m 80 procent) av problematiken har sin grund i hur hunden växer upp (foder, aktivitetsnivå med mera).

Den andra oron hon hade var avseende hudproblem och allergi. Återigen, ingenting på föräldrahundarna (pappa hade en släng efter aggressiv rävskabb i sin ungdom dock) eller de invdivider jag känner till i deras närhet, men ändå - jag varken kunde eller ville stå där och lova att ingen hund från mig någonsin kommer att få problem.

Svaren var inte bra nog för Anna. Hon ville ha garantier. Vi kom överens om att det nog inte var läge för henne att köpa hund här och gick åt skilda håll i livet, men vi har fortsatt hålla kontakt och dela funderingar och tankar kring hundarna (och ja - hon vet att jag skriver detta och har läst det också för den delen).

Anna hade hört att blandraser r mycket friskare – hon hade inget intresse av att vare sig avla eller ställa ut, så att hunden hade stamtavla såg hon inte som något mervärde. Snarare tvärtom – stamtavla=renrasig=sjuk i hennes ögon.

Så hon köpte en blandras. Bullmastiff/Rottweiler. Två av hennes favoritraser i kombination och dessutom en icke-renrasig hund och därmed en garanti för att den inte skulle få några av den renrasiga hundens bekymmer.

Trodde hon ja!

Och nu står hon där, men en hund som har grav HD och hudproblem. Alla tävlingsplaner är lagda på hyllan – energin går åt till att hålla hunden problem- och smärtfri så länge den kan leva kvar.

”Hur kunde det bli så?” ringde hon mig och frågade. ”Blandraser ska ju vara så friska. Jag köpte ju en blandras just för att jag ville ha en frisk och sund hund.”

Fast egentligen är det ganska logiskt. Om man tänker efter lite och inte bara lyssnar på massa fördomsfullt snack. Dysplasi och hudproblem finns i båda raserna. Och gener kan inte läsa och är inte alls medvetna om vilken ras de tillhör (utom i det fåtal fall man har en rasbunden sjukdom som är konstaterat genetisk). Om du parar två indivier som har samma hälsoproblem (eller är från raser som har samma hälsoproblem) är risken precis lika stor att valpen får dessa problem oavsett om den är renrasig eller inte.

Och valpen härifrån, den som Anna var och tittade på men inte fick köpa, ja det är min egen Sparkle med HD A/B, rena armbågar, fri på hjärtat och inte ett hudproblem så långt ögat når.

Så kan det bli när man låter fördomar styra över förnuftet när man väljer hund…

GRATTIS!!!

2009-06-14T10:58:00.004+02:00

Jättegrattis till Fina på Kennel Sotarbacken som blev tvåa i gruppen i Avesta igår med sin ursnygga uppfödning Valle (Sotarbackens Very Valentino). Det var Valles tredje gupp-placering och fler lär det bli!!!!!

Lite tankar i all hast

2009-05-29T12:05:00.007+02:00

När till och med Hilde frågar om jag inte tänker uppdatera snart så är det väl dags… :)

Tiden går så fort att jag knappt hinner tänka, än mindre hitta ro att sitta ner och skriva lite. Just nu känns mitt liv som att existera mitt i en centrifug - och jag kommer ofta att tänka på ett kåseri författaren Marianne Fredriksson skrev för många år sedan. Det innehöll en mening som verkligen bitit sig fast inom mig: ”sommaren gick förbi mitt fönster och tittade förebrående på mig – jag hann inte med henne i år heller.”. Lite så känns hela mitt liv. Det passerar i raketfart medan jag rusar runt, fullt upptagen med annat.

Under våren har jag och två kamrater startat ett nytt företag: AnimaCare som utvecklar och säljer tillskott för hundar och katter. En mer än 20 år gammal dröm har gått i uppfyllelse – nu slipper jag stå och torka örter och blanda pulver och oljor själv hemma i köket. Och extra kul är det att allt blivit precis som jag ville: inga kompromisser, inga budgetlösningar, men ändå till sjyssta priser. Detta är precis det jag vill ge mina egna hundar och inget annat. Jag är jätteglad och jättestolt!

Hur som helst – över till hunderiet, för det är väl det ni är intresserade av. Äntligen har vi smått i huset. Sophie fick en valp för tio dagar sedan. Denna gång klarade valpen sig och just nu ligger hon bredvid mig i valplådan och snusar medan jag skriver detta. Sophie är en toppenmamma och det är jag jätteglad för. Hon är ju en fransk import ur linjer som jag aldrig haft tidigare och därmed inte så välkänd för mig som individer ur den tiklinje jag haft i flera generationer. Om tikarna inte fungerar i valplådan vill jag varken avla på dem eller gå vidare på deras avkomma. Jag tycker att den biten, att instinkterna fungerar som de ska, är väldigt viktig. Jag har sett tikar som attackerar sina valpar eller inte vill veta av dem – och när dessa valpar sedan får valpar i sin tur beter de sig ofta precis likadant. Passar kanske en del att arbeta så, men jag vill inte det. Sophie ska oavsett vilket inte ha fler valpar. Nu har jag parat henne två gånger och det har blivit en valp varje gång. Känns inte så himla lönt att jobba vidare på det. Vi får se hur det går med hennes lilla dotter. Hon ska i alla fall stanna här.

Hade tänkt åka till Europavinnare i Dublin med Jane, Selene och Robyn men eftersom Sophie ligger i valplådan blev det inget med den saken. Alla andra utställningar har vi också fått ställa in av samma anledning. Funderar på att klämma in några utställningar i juli, men vi får se hur det blir. Jag känner ett desperat behov av att sänka tempot lite, kanske åka utomlands på en ordentlig semester. (John Farnham som jag jobbade med för länge sen ska ju göra come-back i Australien i år så jag funderar på att åka dit - är så många vänner där jag inte träffat på flera år - sen hans 50 års baluns faktiskt - och det vore kanon att äntligen komma iväg.) Vore också skönt att för första sommaren sen Hedenhös få sova ut på helgerna istället för att rusa upp i svinottan och köra flera timmar för 10 minuter i ringen. Samtidigt ser både Selene och Robyn så fantastiskt bra ut att jag gärna vill visa upp dem. Jag är verkligen helnöjd med båda två.

Jane och Willow ska båda paras igen. Willows första kull är ju nästan ett och ett halvt så jag känner att jag har bra koll på hälsostatus och hur temperamenten föll ut. Och jag är nöjd så här långt. Framför allt med temperamenten: starkare, vänligare och stadigare individer får man leta efter. Det känns verkligen underbart. Och för mig är det, tillsammans med hälsan, det viktigaste av allt. Det är ju det som avgöra hundarnas värde i vardagen, att de fungerar och är lätta att leva med och att de är friska och sunda. Allt beror naturligtvis inte på vad uppfödaren gör eller inte gör, men det jag kan påverka vill jag sköta på ett bra sätt – sen blir det ju inte alltid som man tänkt sig ändå.

Willow kommer jag att inseminera den här gången. Jane ska paras naturligt, jag har ju inseminerat henne två gånger (utan resultat) och lagt en smärre förmögenhet på detta och hon är ju inte helt ung så jag känner att detta är sista chansen. Jag funderar fram och tillbaka på vilken av tre olika kandidater som ska bli pappa till den kullen. Alla tre är kanonbra hanar med olika kvaliteter och det är inte enkelt att komma till beslut. Återkommer i frågan när jag funderat färdigt.

Annars inte mycket nytt under solen. Nu ska jag ut och gå med hundarna i skogen medan solen skiner. Tillbringar alldeles för mycket tid med att jobba framför datorn medan livet går förbi där utanför mitt fönster och tittar förebrående på mig för att jag är så upptagen med annat….

Fetaste valpen i stan?

2009-05-29T11:36:00.001+02:00

Nu är hon 10 dagar gammal....

Ja vi lever

2009-05-27T21:44:00.003+02:00

och Sophie har fått en bebis och jag har så mycket att göra att jag knappast hinner andas ens.

Mer sen....

En lång helg

2009-03-25T13:58:00.013+01:00

Jag är så trött att jag nästan inte vet vad jag heter. I helgen var det nämligen dags för Veberöds-utställningen (och Svensk Vinnare i Malmö) och som vanligt var det fullt ös precis hela tiden. 24 personer (och jag vet inte hur många hundar) bodde här hemma - det var trångt men kul. Förutom oss svenskar hade vi folk från hela Europa här. Duncan var över från Skottland, Bill och Vikki från England, Satu med make och baby från Finland, ett helt gäng från Norge, Gitte från norra Danmark och ett par holländare gjorde oss fulltaliga. PÅ festen kom ytterligare ett helt gäng, men efter mer än sex timmar i ett svinkallt ridhus och med en stor utställning dag 2 kom de flesta ändå i säng i rimlig tid för ovanlighetens skull. Trist var att Johan och Kathrine inte var med den här gången, men de var tvungna att köra till Oslo för att inseminera Sophie som bestämt sig för att gå i höglöp precis när vi alla skulle ses...

Svensk Vinnare anmälde jag inte till, men rasspecialen gick bra. Selene har slitit upp sin skadade biceps-sena igen så hon fick stanna hemma. Robyn blev bästa valp med en underbar kritik. Och vackra Jane - ja hon hatar som vanligt att ställas ut, men gjorde ändå bra ifrån sig. Bästa svenskfödda tik blev hon faktiskt genom sin placering som 2:a i championklassen och sedan 4:a i en mycket stark bästa tikklass. Så här snygg var hon (tack Wanja för bilden):

Grattis till alla vinnarna och speciellt då Trude och Rune som blev Årets Uppfödare 2008, fick Årets Bullmastiff 2008 med Gamekeeper's Jackpot och som grädde på moset blev BIR på svensk vinnare med Izzy (Gamekeeper's Ice-T).

Masse gick det inte fullt lika bra för. Inget CK varken lördag eller söndag. (Det var han i och för sig inte ensam om i championklassen någon av dagarna...) På lördagen åkte han på munnen - på söndagen hade han för mycket rynkor!!! Men han visade sig bra och vi är lika glada ändå. Anita Kuiper från Holland var här och fotograferade igen och tog bland annat den här bilden på snyggingen efter avslutad utställning på lördagen.

Jag skriver mer senare när jag har hämtat mig...

Liten sammanfattning

2009-03-19T13:44:00.007+01:00

Nu har vi röntgat igenom armbågarna på hela Willow och Sumos kull och det blev blandad kompott. De flesta var fria (någon är röntgad utomlands eftersom de bor där) Dante och Svea åkte på irriterande ettor för ett par väldigt små pålagringar. Och så långt var väl allt gott och väl. Men idag trillade Busters resultat in. Och det var inte så att jag slår frivolter direkt. Röntgenveterinären såg en skugga och gissade på max en etta, men tji fick vi. En tvåa blev det sa SKK. Buster har ju aldrig varit ämnad som en avelshund men jag har ändå en hel del frågor som jag vill ha svar på innan jag släpper det hela och går vidare. Till att börja med ska vi begära ut plåtarna och se om vi kan få grepp om vad det är som orsakat det hela och vad vi eventuellt kan göra åt det för att Buster inte ska påverkas negativt i sin vardag.

Selene fri på armbågarna

2009-03-17T15:32:00.002+01:00

Idag kom Selenes (Kirium's Tiger Lily) armbågsresultat från SKK. Utan anmärkning. Det är vi glada för.

Grattis brorsan!!!

2009-03-08T14:39:00.004+01:00

Fick precis besked om att Royals (på mödernet) och Maggie och Daisys (på fädernet) halvbror Zeb (Multi CH Pi-Et-Ra Zebulon of Trefilio) blev bästa hane och BIR på Crufts idag. GRATTIS! Gissa om halvsyskonen är stolta här hemma. Royals pappa Sol (GBCH Casameyer DarkSaxon of Copperfield) blev trea - GRATTIS till det också!

Och ibland är det inte meningen

2009-03-02T13:51:00.003+01:00

Enligt det ultraljud vi nu gjort har Jane inga valpar i magen. Vi försöker igen på nästa löp.

Det händer när det är meningen

2009-02-28T09:33:00.011+01:00

Ni som är trogna läsare kommer säkert ihåg att jag berättade att jag hade en tik för omplacering för ett tag sedan. Molly är en Owen-dotter från Danmark som är sju år gammal. En underbar dam på alla sätt och vis.

Av olika anledningar kunde hennes familj inte behålla henne - så jag tog hem henne i väntan på ett nytt hem.

Hur som helst, många var intresserade, men det kändes aldrig riktigt rätt. En dag fick jag kontakt med Mille - en urtrevlig journalist från Stockholm som nu skulle flytta ner till Skåne med sin sambo. De ville ha en valp. Det blev en pensionär istället!!

Jag tror att allt har en mening och att rätt hem alltid dyker upp till varje hund - bara man ger det tid och inte stressar på processen.

Här kan ni läsa vad Mille själv skriver om Molly i dagens Svenska Dagbladet. Jag får tårar i ögonen av lycka över att Mollsan fått det så bra.

När det är dags kommer saker till oss utan minsta ansträngning. Och så kom Molly, vår nya 7-åriga familjemedlem på dryga 55 kilo.
”Ska vi åka på hundmässa”, frågade sambon en morgon i december. ”Ja, så kan vi se vilken ras som passar oss”, fortsatte han. Vi hade börjat prata om att skaffa en hund igen. Ett sällskap och någon som kunde vakta vår lilla gård i Skåne när natten är kolsvart och tystnaden kompakt. Ut till Älvsjö och runt bland alla rasklubbarnas montrar. Vi ville ha en stor hund som inte kräver för mycket aktivitet men som gärna hänger med på långa promenader. Valet föll på en Bullmastiff, en lugn familjehund som inte säljer sin själ för en köttbulle.
”Molly”, kan hon heta, sa sambon några dagar senare och jag tyckte att det var ett bra namn. Åh, en valp till sommaren, tänkte jag och började googla på uppfödare. En kennel nära Sjöbo fångade mitt intresse, texterna var välskrivna och bilderna vackra. Jag ringde upp Vera, kennelägaren, som sa att hon hade lång kö till sina valpar. Först måste vi träffas, för ett valköp av henne skulle de innebära en lång relation oss emellan och därför måste kemin stämma. Sedan sa hon: ”Du kan inte tänka dig att ta en äldre hund, en mycket trevlig tik jag har för omplacering”. Då svarade jag nej, vi ville ju ha en valp och vi enades om att ses så småningom. Sedan började jag tänka. Varför inte egentligen. Att ta hand om en hund som inte har något hem skulle kännas bra. Jag mejlade till Vera och frågade om vi fick träffa hunden i alla fall. Svaret kom direkt: ”Åh, vad roligt att ni vill träffa – Molly”. Då förstod jag att hon var vår hund och tårar började rinna nerför mina kinder.
Sambon och jag föll pladask för denna dam med mycket stor integritet, och klok som få. Vi tog hem henne och det var som om hon alltid har bott hos oss. På ett alldeles självklart sätt klev hon rakt in i allas våra hjärtan. I skrivande stund kan jag höra henne snarka lite lätt där hon ligger utsträckt i tonårssonens säng och sover så gott.

Bästa vänner i lektagen

2009-02-26T18:20:00.002+01:00

God morgon

2009-02-22T11:23:00.001+01:00

Mira&Friend

2009-02-21T13:37:00.007+01:00

Så här skriver Mirandas matte Marina

I söndags fick vi en liten kalv som inte kon vill sköta om.
Så vi har tagit över omvårdnaden.
Matte ger mjölk och Mira putsar Pytte om munnen efter måltiden.
Mira tycker nämligen mycket om kalvmjölk och
Pytte verkar nöjd, så.......
Marina

Aptitretare

2009-02-12T10:09:00.001+01:00

Finns det hjärterum

2009-02-10T16:04:00.004+01:00

Charlie, Royal och Selene i soffan.

Genetik, gen-etik eller både och?

2009-02-08T08:59:00.017+01:00

Läste något intressant på en god väns hemsida idag. Där stod det att uppfödare inte bara är skyldiga att kunna genetik utan även visa hög gen-etik. Tänkvärda ord som jag önskar att fler tog till sig av.

Enligt den avelsanalys som gjorts på bullmastiff sitter vi fast efter slumpartade parningar på en, absolut max två generationer av svenskfödda bullmastiffer. Och vad menar jag då med att sitta fast - jo, rasen kan helt enkelt inte överleva längre än så eftersom alla hundar är släkt med alla. Detta kan vi tacka en extrem överanvändning av vissa hundar av vissa uppfödare för. Eller vad sägs om att ett par syskon idag tillsammans har 165 barnbarn. Just det gott folk, 165 (!!!!!!!) barnbarn. Det är grovt räknat 20 procent mer än den största registreringssiffra vi någonsin haft i rasen och innebär att dessa hundar är mor/farfar eller mor/farmor (eller både och!) till betydligt mer än en årskull hundar! Och den siffran bara stiger och stiger. Det är inte klokt! Och det är absolut inte gen-etiskt...

Medan dessa skrämmande fakta sjunker in tänker jag passa på att berätta att även Mira (Kirium's Miranda) nu varit inne och röntgat armbågar, förröntgat höfterna och gjort en första hjärtkontroll. Armbågarna var ua enligt SKK, hjärtat ua och höfterna såg helt ok ut. Jag är nöjd.

Här några bilder på Ville (Kirium's Equinox) och hans döttrar Vilma (Bulldale's Eddina 11 månader) och Snuffa (Bulldale's Ebbastina också 11 månader). Alla hos underbara och synnerligen gen-etiska Tiina på kennel Bulldale i Finland.

Först en på pappa Ville

Ville och Vilma

Vilma

åsså två på Snuffa

Nya konster

2009-01-30T17:22:00.002+01:00

Idag lärde sig Royal High 5.

Sen behövde han vila...

En hektisk månad

2009-01-24T23:15:00.030+01:00

Det är inte klokt vad snabbt tiden går. Det är redan slutet av januari, men det känns som om nyårsdagen var för bara någon dag sedan. Och det är inte så konstigt, för sedan nyår har allt gått så fort att jag knappast hunnit tänka.

Vi började året i flygande fläng. Första utställningen var redan på trettonhelgen så min kamrat Ingrid och jag packade in oss i bilen och åkte upp till Göteborg. Selene skulle ställas ut i juniorklass båda dagarna och rutinerade mormor Daisy fick åka med som sällskap. Även om hon är en glad pensionär numera så älskar hon att vara med där det händer...

Det började dramatiskt. Vi anlände efter drygt tre timmars körning, lastade ut hundar och saker och checkade in på rummet. Sedan var det dags för en promenad. Apakallt, snö och ishalka, men så vackert uppe i parken högt över stan att man nästan tappade andan.

Och tappade andan gjorde vi definitivt efter bara några minuter. Plötsligt drogs det nämligen igång världens jättefyrverkeri bara några hundra meter ifrån oss. Daisy, som sett det mesta, lyfte inte ens nosen från den buske hon höll på att inspektera. Vad är väl Göteborgs Stads trettondagsaftonsfyrverkeri över Liseberg mot färsk kaninskit? Lillan, däremot, som ju är en äkta lantlolla (detta var bara hennes andra resa någonsin) och knappast ens hört en smällare förr iakttog spektaklet med stort intresse. Detta var utan tvekan det ballaste hon varit med om i hela sitt ettåriga liv. Speciellt fascinerad var hon av de där raketerna som exploderar i regnbågens alla färger över hela himlen. Hon hade kunnat stå ute och kolla i flera timmar, men i vad som kändes som minus 20 graders kyla ville både Ingrid och jag (och Daisy) tillbaka in i värmen igen. Det var bara att dra en lättnadens suck och konstatera att hon tydligtvis inte alls är skottberörd och sedan återvända till de bekväma sängarna på hotellrummet.

Utställningen nästa morgon gick alldeles utmärkt. Som jag sagt så många gånger tidigare ser jag juniorklass bara som träning och för mig är hela vitsen att hunden ska ha så kul som möjligt. Och Selene hade hur kul som helst. Norska Inger Dahle, som själv föder upp under kennelnamnet Bullebos dömde. Hon var både trevlig med hundarna och visste exakt vad hon ville ha. Speciellt glädjande var det att se att hon verkligen prioriterade goda temperament och inte, som alldeles för många domare, såg genom fingrarna med hundar som betedde sig illa i ringen. Lillan fick 1:a och Hp och kom tvåa i sin klass, efter tiken (också ett barnbarn till Owen faktiskt) som blev BIM. Hon visade sig som en dröm och tyckte att det var toppen, så jag kunde inte vara nöjdare.

Väl tillbaka på rummet igen (efter att Selene och Daisy charmat hela receptionen på Gothia Towers där vi bodde) var det dags för mat, lite film, lite sömn och sedan en lång promenad. Denna gång utan fyrverkeri. Nästa morgon kunde vi sova lite längre. Bullmastifferna gick nämligen sist i ringen för den välkända allrounddomaren Zvi Kupferberg från Israel. Lillan vann sin klass med CK och blev 2:a bästa tik. Återigen visade hon sig kanon och tyckte att det där med utställning var himla käckt. Man får träffa en massa andra hundar, en massa trevliga människor och äta en massa godis. Kan det bli bättre? Resan hem gick snabbt – det är ju inte speciellt betungande att köra 35 mil när man är glad och nöjd.

Ingrid är ett fantastiskt resesällskap. Men efter att ha sett bilderna som hon tog på Selene i ringen har jag beslutat att ge henne sparken som utställningsfotograf – de är, som ni kan se, nästan sämre än sämst… Den enda som gick att använda var en bild från en domarexamination efter utställningen.

Väl hemma från Göteborg var det i princip bara att packa om bilen för nästa resa, denna gång till Holland, Belgien och England. Men först hann vi klämma in lite röntgenfotograferingar. Kirium’s Master Magician från Maggie/Owen kullen fick C på höfterna och 0 på armbågarna. Charlie (Kirium’s Prospero of Copperfield, som han numera så tjusigt heter i stamtavlan) var hemma från England för att kolla armbågar och hjärta (fri på båda) och förröntga sina höfter. Selene (Kirium’s Tiger Lily) kollade också hjärta, armbågar och höfter precis som Svea (Kirium’s Silver Streak) som hade lika fina höfter och hjärta som sin syster, men fick en irriterande etta på sina armbågar. Newtons hjärta var rent, armbågsresultatet har vi inte än. Även Robyn (Kirium’s Amitiel) ur Alice/Zapata-kullen var inne på sin första kontroll, armbågarna var finfina och så här snygga höfter hade hon…

Nåväl, när allt detta var överstökat så packade jag som sagt om bilen, lastade in Jane och gav mig iväg på nästa resa. Första etappen var ner till Jessica och Wim på kennel Mellow Merit i Holland (drygt 9 timmars körning). De har Maggie och Owens son Kiefer (Kirium’s Matchmaker) som jag inte har sett på evigheter så det var ett möte jag verkligen såg fram emot. Glad i hågen körde jag iväg på isigt vintriga svenska och danska vägar med mina fina dubbdäck bara för sedan att informeras av en ilsken tysk polis att dubbdäck minsann är olagliga i Tyskland. PANIK. Det hade jag faktiskt ingen aning om. Egentligen ville de att jag skulle vända och köra tillbaka till Sverige igen men eftersom jag var närmare den holländska än den danska gränsen lyckades jag övertyga dem om att låta mig köra vidare om jag lovade och svor att byta däck nästa morgon.

Paniksamtal till Jessica och Wim följde (jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna alla dessa underbara människor i mitt liv) och Jessica lyckades ordna tid på en totalt fullbokad verkstad nästa morgon. (Däcken fick skickas med budbil från Amsterdam för givetvis hade de inte rätt dimension i lager, i stan eller ens i grevskapet!!)

Mötet med Kiefer var underbart. Det var som att träffa en brindlefärgad (fast större och grövre) Owen. De är så lika att jag nästan fick tårar i ögonen.

Och inte nog med att han är snygg… Hans temperament är helt gudomligt. Stolt uppfödare kunde inte annat än le lyckligt när han efter att först helt korrekt ha visat att detta var hans gård och ingen annans, glatt och frimodigt och utan att tveka bjuder in både mig och en vilt främmande hund in i sitt hus och sin flock i beckmörker nästan mitt i natten. (Jessicas bullmastifftikar är dock inte lika gästvänliga så de fick bo hos hennes mamma medan vi var på besök.)

Jane förälskade sig i Jessicas man Wim och försökte tillbringa hela kvällen i hans knä...

Efter en underbart god middag, med gott vin och många glada skratt rasade både Jane och jag i säng och sov som stockar. Nästa morgon (medan bilen fick nya däck) ägnade Kiefer och Fritz åt att visa Jane runt i den lokala skogen. Så här kul hade de…

Efter långpromenaden och en supergod lunch löstes bilen ut från däckverkstaden och drygt 6500 kronor fattigare styrde jag kosan mot Belgien och Franky (kennel Woodbull Farm) som har fött upp Maggies och Daisys pappa Xylan. Resan tog bara tre timmar så Franky och jag hade gott om tid att diskutera och planera för den World Cup utställning för Bullmastiffer som vi håller på att dra igång. Meningen är att det ska bli årets happening och mest prestigefyllda utställning, med hundar från hela Europa och att den ska hållas i olika länder varje gång. I år är det Belgien som är värdland och utställningen kommer att gå av stapeln i september. Mer info hittar ni här . Masa er dit vet jag, det kommer att bli hur kul som helst!

Sandor Trefan (årets dubbelvinnare på svenska specialen) från den ungerska kenneln Pi-et-ra of Trefilio slöt upp framåt kvällen. Han och ett par hundar skulle åka med mig och Jane och till England. Och kanske viktigast av allt – han skulle också lämna av min nya hane Royal (Pi-et-ra Royal of Trefilio) som nu hunnit bli åtta månader och alltså var klar för inresa till Sverige. Första mötet med Royal, som jag inte sett sen han var tio veckor, var jättespännande. Skulle jag tycka om honom? Skulle han vara så fin som jag mindes? Fjärilarna viftade bra i magen när Shanni öppnade bildörren, men när en vacker liten brindlepojke hoppade ut och genast kom fram till mig blev jag alldeles varm i hjärtat. Han är så fin, så fin och så underbart trevlig dessutom.

Royal fick emellertid stanna hos Franky i några dagar medan Shanni och jag klev upp klockan fem nästa morgon för att köra till England. Efter en del strul med hundarnas pass släpptes vi på tåget mellan Calais och Folkestone och efter en fem timmars bilfärd (engelska motorvägar känns ibland som en enda gigantisk parkeringsplats, speciellt utanför London) anlände vi till Nottingham och Billy och Vikki på kennel Copperfield. En god middag, gott vin, massor av hundsnack, ännu fler skratt och jättesent i säng. Här är Billy tillsammans med Royals pappa Sol (GBCH Casameyer Dark Saxon of Copperfield) och en av hans valpar.

Extra kul var det att träffa de två veteranerna (och sista hundarna som fanns på Lombardy) Rob och Eeda (Lombardy Rob Roy och Lombardy Tapestry) som jag tog över när Dorothy Price dog. De bor nu hemma hos Billy och Vikki, eftersom det kändes väl hårt att flytta två gamla hundar som aldrig ens varit i en bil förut hela vägen till Sverige. Ett speciellt tack är jag även skyldig underbara Richard Aston från kennel Astonpride som åkte hem till Dorothy och hämtade dem och körde dem till Copperfield åt mig med superkort varsel strax efter att jag fått samtalet om att Dorothy gått bort. (Återigen – vad har jag gjort för att förtjäna alla dessa fantastiska människor som alltid ställer upp när det gäller?) Rob och Eeda hade verkligen fallit till ro och trivdes fantastiskt bra. Rob, som matvägrade ganska länge efter Dorothy försvann hade äntligen börjat gå upp i vikt igen och Eeda hade hämtat sig bra efter den akuta pyometra (och därpå följande operation) som hon drabbades av för några veckor sedan. Att se Dorothys älskade hundar må så bra var en härlig känsla och jag tror att Dorothy ler i sin himmel när hon tittar ner på dem…

Det var trögt att masa sig upp nästa morgon för att åka till Manchester och utställningen där, men en skoningslös Billy bankade upp oss alla innan han lastade in hundarna och körde i förväg och sent omsider kom även Vikki och jag iväg. Utställningen var kanonkul – som vanligt. Nästan 90 hundar var anmälda (lite skillnad mot i Sverige får man väl säga, så många har vi nästan aldrig ens på specialen) och vackra Jane sken verkligen i stark konkurrens. Hon kom trea och kvalificerade sig därmed för Crufts nästa år – vilket (förutom att hämta hem Royal) var målet med hela resan. Att kvalificera sig i rasens hemland väger i mina ögon betydligt tyngre än att göra det någon annanstans.

Sol vann sin klass och Zammo (Copperfield Zamiel) vann juniorklassen och blev tvåa bästa hane med reserv-cert. Inte illa med tanke på att han bara är 15 månader. Här är snyggingen hemma i Bill och Vikkis kök tillsammans med Shanni.

Det är alltid speciellt att ställa ut i England och det är alltid lika kul att träffa alla engelska kamrater som jag får chansen att umgås med alldeles för sällan. Dagen i Manchester var verkligen lyckad och det var ett trött och glatt gäng som landade hemma och Bill och Vikki för ännu en god middag och ytterligare en alldeles för sen kväll.

Nästa morgon var det upp tidigt igen och in i bilen för att åka tillbaka till tunneln, Frankrike, Belgien och Frankys för att släppa av Shanni, plocka upp Royal och köra vidare till Jessica och Wim som väntade med en fantastiskt god middag och färska ben till hundarna. Kiefer välkomnade även Royal in i huset och tillsammans hade alla hundarna det hur kul som helst medan vi tvåbenta snackade och skrattade långt in på småtimmarna. Royal fanns sig snabbt tillrätta och hittade givetvis upp till Wim i soffan han också...

På morgonen var det dags att (just det!) lasta bilen igen (inklusive de eländiga dubbdäcken) för att påbörja den nio timmar långa resan hemåt. Jessicas hundar undersökte bilen med stort intresse och Royal betedde sig som ett resvant proffs trots att detta var hans första långresa med en människa han knappast ens kände.

Vi kom hem sent på kvällen och fast det var nästan en vecka sen känns det som bara igår. Efter detta har det hänt massor här hemma… Framför allt löper Jane och ska nu paras. Jag hoppas, hoppas, hoppas att vi snart har ett gäng vackra bebisar här hemma. Håll tummarna!

Vi avslutar med en bild på vackra Royal som funnit sig till ro i sin favoritsoffa.

Äntligen

2009-01-19T11:18:00.003+01:00

Jane och jag har precis kommit hem från utställning i England och plockade då även upp vår nya hane Royal, som kommer från Ungern. Mer om detta senare.

En glad nyhet för alla er som väntar... Jane löper!!! Så snart är det dags för parning. Återkommer om detta också när jag hinner skriva mer, men efter en vecka på resande fot är det mycket annat som måste fixas först.

En skön början på året

2009-01-01T14:46:00.006+01:00

Gott Nytt År allihop!

Vi sov länge här hemma, sedan laddade jag bilen med hundar och varm choklad och körde ner till Sandhammaren för en långpromenad längs stranden.

Alices och Zapatas dotter Robyn som nu är fem månader gammal hade hur kul som helst. Nu ligger hon soffan - helt utslagen. Dags att ta ut nästa gäng i skogen, sen måste jag hinna städa hundfältet och mocka till hästarna innan det blir mörkt. Mer senare.

Väntans tider

2008-12-31T10:23:00.007+01:00

Nej - alla ni som väntar och undrar. Jane har inte behagat komma in i löp än, men det verkar vara på g, för varje hane vi träffar tycker att hon är otroligt intressant.
Om några veckor ska hon över och ställas ut i England - vi hade hoppats att kunna para henne samtidigt, men sånt flyt hade jag nu inte.

Medan vi väntar får vi hålla tillgodo med följande bilder: två på Jane i sommargräset (och efter drygt 90 min promenad i disigt fuktiga minusgrader längtar vi alla verkligen tillbaka dit, det kan jag lova) samt på fröken Robyn (Kirium's Amitiel) 5 veckor gammal, också från i somras. Nu ska jag åka till stranden med en drös hundar och frysa lite till - och drömma om att snart ha valpar här hemma igen...

Tankar kring året som gått

2008-12-30T10:39:00.053+01:00

Sitter här och försöker summera året som har gått. Och det är inte det lättaste. Så mycket har hänt – vi har skrattat och gråtit, glatt oss åt framgångarna och försökt att lära oss av det som gått fel.

2008 gav oss mycket att glädjas över (och en del motgångar också, men så är det ju alltid). Vi är till exempel den första svenska kennel som exporterat en hund (Kirium’s Prospero) till en engelsk uppfödare. Det är smickrande att Kennel Copperfield med anor ända tillbaka till 1940-talet väljer att köpa en hund här. Detta innebär att det förutom i Finland, Norge och Danmark även finns Kirium-hundar hos uppfödare i England, Holland och Ryssland.

En annan höjdpunkt är att våra uppfödningar placerat sig så fantastiskt bra i utställningsringarna under året. Det är faktiskt bara Jane och Masse som ställts ut i Sverige. Masse (SUCH Kirium’s Miracle Worker, på bilden nedan) har med sina många BIR och sin grupp-placering (han är tillsammans med Finas snygga uppfödning SUCH NUCH NordV-07 Sotarbackens Very Valentino den enda bullmastiff som placerat sig i grupperna i Sverige under året) hamnat som trea på årets rankinglista – och detta trots att han varken var på världsutställningen eller den stora rasspecialen i Norberg där det verkligen gick att plocka många poäng på ett bräde.

Och Jane, vackra härliga Jane (SUCH DKUCH Kirium’s Saffron Sunshine) har jag bara lyckats hinna iväg på tre svenska utställningar (och en dansk där hon tog certet) med. Trots det (och trots att inte hon heller var anmäld till världsutställningen av sin klantiga matte som kom ihåg att anmäla alla de utländska gästernas hundar, men glömde sin egen) har hon plockat så många poäng att hon slutar som fyra i Årets Bullmastiff. Och roligast av allt: hon har tagit sina många poäng under mycket kunniga engelska domare, speciellt då Alan Rostron från den anrika kenneln Graecia, som faktiskt är en av dem som byggde upp rasen som den ser ut idag.

Som en fotnot kan jag ju också passa på att nämna att Max (Kirium’s Dream Catcher) son Rocky placerade sig som bästa juniorhane på rasspecialen i Norberg under Mave Rostron (även hon från Graecia). Många grattis till Gitte på kennel Friisengården (som dessutom fött upp hans mamma) i Danmark för den fina bedriften. Rocky är redan hjärtundersökt av kardiologen Torkel Falk, utan anmärkning, och inom några veckor ska han röntgas också. Det ska bli spännande.

Men det är inte vinster och rosetter som glädjer mig mest. Masses utställningsframgångar till trots blir jag gladast när jag ser honom tillsammans med Mia och Hugo - de har den bästa relation med sin hund man kan tänka sig. Och mitt hjärta bankar allra mest av stolthet när han spårar klockrent i skogen och klarar sitt anlagsprov med toppenomdömen (och givetvis när jag läser hans MH) eller när Gitte ringer och berättar vilket fantastiskt temperament han lämnat till sina avkommor och hur nöjd hon och hennes valpköpare är med kullen.

Gitte förtjänar förresten ett alldeles extra omnämnande för den huvudlösa bedriften att para två tikar samtidigt med allt vad det innebär. 16 valpar och otaliga sömnlösa nätter senare har fröken Friis ett antal gråa hår mer - men också allas vår beundran... Bra jobbat!

Jag blir också jättestolt och glad när Madde och Jens hör av sig och berättar hur bra det går för Matilda (Kirium’s Waltzing Matilda) i både spår och lydnad. Och när jag får besked om att syster Sally (Kirium’s Practical Magic) blivit månadens hund på sin hundskola. På bilden sitter Matilda stolt med sin vinstrosett.

Men när glädjen lagt sig får jag akut ont i magen av frustration över att Matilda (som den enda i kullen) skadat sitt korsband igen. Därefter ligger jag sömnlös och funderar på om jag som uppfödare på något sätt kan göra mer för att förhindra att det händer igen, med någon annan hund. Jag vet att det är omöjligt att förutse allt och att kontrollera allt. Men jag försöker alltid lära mig mer och är till min mans irritation sällan att finna utan en bok om hundar eller någon ny veterinär forskningsrapport i handen.

Jag är övertygad om att den dag du som uppfödare slutar analysera motgångarna betydligt noggrannare än framgångarna och den dagen du tror att du kan och vet allt, slutar du per automatik att göra ditt bästa och det är inte den typen av människa jag vill vara.

För mig är en bra hund långt ifrån bara en snygg hund. Det är så mycket annat som är minst lika viktigt. Temperament, sundhet, både vad gäller att de är friska och krya i vardagen och att de är rena och snygga på sina leder och är fria på hjärtat. För mig är en bra hund en hund som är lätt att leva med. Och det är friska och mentalt stabila hundar.... Här Alice (Lombardy Angelica) i full fart.

Och för er som läser bloggen som fan läser bibeln vill jag nu passa på att tydliggöra att jag inte på något sätt med dessa rader menar att andra inte tar de här frågorna på allvar. Det jag skriver handlar enbart om min egen uppfödning och mina hundar. Vad andra gör - eller inte gör - får de ta ansvar för. Få saker intresserar mig faktiskt mindre...

Nåväl - åter till årets glädjeämnen. När Jessica från kennel Mellow Merit i Holland ringer och berättar om Kiefers (Kirium’s Matchmaker som på bilderna ovan hjälper husse Wimm att ta in halm) alla bravader och hur snygg och uppskattad han är av alla som träffar honom - så är det som glädjer mig allra mest (förutom hans fina hälsostatus, med A-höfter och fria armbågar) att han är så lydig, mentalt stabil och välfungerande och att hon utan att tveka kan släppa honom i vilket sällskap som helst - eftersom han är så socialt kompetent att han reder ut alla situationer i lugn och ro, oavsett hur provocerande hundarna runt omkring honom än är. Eller vad sägs om dessa bilder när han för första gången träffade tre vuxna Ridgebackhanar under en av sina promenader.

Under året har jag också fått ett antal mail från Agates (Kirium’s Angel Eyes) matte Tatiana, som föder upp bullmastiffer i Ryssland. Hon är också supernöjd med sin tjej och ska para henne i början av nästa år. Om allt går som planerat kommer en av tikvalparna hit och det ska verkligen bli spännande. Den tilltänkta hanens mamma stod tvåa efter Daisy på Bundessieger för några år sedan och var en riktigt prydlig tik, hans pappa har jag träffat många gånger och det var en underbar hund. Som ses på bilden nedan är Agate mamma Alice upp i dagen - och bättre kan det väl knappast bli...

Agates bror Ville (Kirium’s Equinox) bor på kennel Bulldale i Finland och under året har han blivit pappa till två fina kullar. Ville är en cool kille med jättefin hälsostatus (A-höfter, fria armbågar) och jag blir lika glad varje gång jag hör av Tiina. Denna underbara kvinna gör inte mycket väsen av sig, men har en gedigen uppfödarerfarenhet (hon vann faktiskt bästa uppfödargrupp på världsutställningen redan 1998) och är utan tvekan en av de vänner hundarna gett mig som jag respekterar och uppskattar allra mest.

Och på tal om Tiina - för några år sedan sålde hon en jättefin röd hanvalp till mig - Bulldale Zapata. Nu är han fyra år gammal, har B-höfter, fria armbågar och är även - precis som Kiefer, Ville och Masse för den delen - hjärtkollad ua. I år blev han pappa till sin första kull valpar - och jag kunde inte vara mer nöjd. Åtta små underbara bebisar som alla fått jättebra hem. Själv har jag behållit en tik: Robyn (Kirium’s Amitiel, mer känd som “Terror”) som ni kan se på bilden högst upp i den här bloggen. Här en bild på hennes snygga pappa:

Zapata bor hos min syster som tycker att hundutställningar är det fånigaste som finns, så han visar framtassarna på andra områden istället. Arbetsglad och med ett fantastiskt temperament. En toppenhund på alla sätt och vis. Bilden ovan togs i maj i år när han var nere och hälsade på för sin date med Alice. Nästa år hoppas vi att han ska valpar både här och hos Lena och Kenneth på kennel Maxinice. Här en bild på sju av valparna i hans kull med Alice när de var sex veckor gamla.

Men det är långt ifrån alltid det går som man tänkt sig när man importerar en hund. Min kanadensare Shadow (Banbury’s Shadow Dancer) som jag väntat på i flera år och som jag var så nöjd med är tyvärr död. Och nej, alla ni som älskar att snacka smörja om sånt ni inte vet ett skit om - han hade inte anemi (alla hans blodvärden var helt normala - papper finnes) - utan han fick tyvärr avlivas eftersom den has han skadade (och nej gott folk det var inte OCD eller något annat ärftligt - papper finns på det också) i början av året inte ville läka ihop ordentligt vad vi än gjorde.

För mig är det inte ett rimligt alternativ att döma en glad, social 18 månader gammal hane till ett liv i stillhet och jag vill inte heller ge honom ett liv som innebär högre och högre doser smärtstillande som slår sönder både mage och lever. Så denna intressanta hane som jag hade så stora förväntningar på fick somna in.

Tomrummet han lämnat här hemma är alldeles för stort. En eloge till hans uppfödare Paul och Lynne Rehsler som varit helt fantastiska under hela denna tragiska resa. Jag är både glad och stolt att kunna kalla dem för mina vänner. Här några bilder på min fina kille när han fortfarande mådde bra och inte hade alldeles för ont.

Specialen i Veberöd är årets höjdpunkt för många av oss - och vi längtar redan (och planerar för fullt för festen) efter att det blir dags nästa år. En rasspecial är alltid speciell - dels får man se många hundar på en och samma gång, vilket långt ifrån alltid är fallet på SKKs utställningar och dels får man chansen att träffa vänner från hela Skandinavien. Vänner som man i vanliga fall bara umgås med i telefon och via mejlen. 2008 bodde nästan 30 personer över här och nästa år lär det bli ännu fler.

Klubbens stora rasspecial i Norberg var också extra rolig det här året. Världsutällningen i Stockholm var ju dagen innan och det innebar att bullmastiffer från hela Europa, som aldrig skulle ta sig till en utställning i Sverige annars, fanns på plats. Och konkurrensen var stenhård. Jane var en av ett fåtal svenskfödda tikar som lyckades placera sig i sin klass och jag åkte hem mer än nöjd. Men det var inte det roligaste. Det jag alltid kommer att komma ihåg från sommaren 2008 är hur kul vi hade. Alla engelsmännen och Gitte anlände här dagarna innan utställningen och sedan reste och festade vi tillsammans. Jag har sällan haft så kul och sällan skrattat så oavbrutet i nästan en vecka. Och festen fortsatte när vi glada och nöjda (det hade gått över förväntan för alla) landade här hemma för några dagars slappande innan alla åkte hem till sitt lilla hörn av Europa igen.

Speciellt roligt var det att träffa de två ungerska hundarna Zeb (Pi-et-ra Zebulon of Trefilio som var top dog i England 2007) och hans dotter Pi-et-ra Carmen from Horseshoe som blev BIM respektive BIR på rasspecialen. Om bara några veckor kommer nämligen Zebs halvbror Royal (vars pappa är den engelska championhanen Casameyer Dark Saxon of Copperfield) att flytta in här - och det ser jag verkligen fram emot.

Royal kommer aldrig att kunna ersätta Shadow - ingen hund är utbytbar i mitt hjärta, men det ska bli kul att få in en hane i familjen igen. 10 tikar i alla ära, det är något speciellt med hanarna trots allt.

2008 var också året min älskade Daisy (MultiCH MultiW MultiBISS Kirium's Daisy Fay HD A) blev mormor för första gången. Willows (Kirium’s Willow Wren, bilden nedan) första kull (med den amerikanska importhanen Southwind Dig a Pony Sumertym HD A, som numera bor hos Gitte Friis i Danmark) föddes alldeles för tidigt i början av januari.

En normal bullmastiffvalp väger ungefär 500 gram - Selene och hennes syskon vägde mellan 120 gram (Selene - jag har aldrig sett något så litet) och 280 gram (Newton). Många sömnlösa nätter blev det men kors i taket så klarade åtta småttingar sig och de fyller ett år om en dryg vecka. Den här kullen har varit en ren fröjd - speciellt nöjd är jag med deras temperament, lättare och mer behagliga hundar att leva med får man leta efter. Men en del oro har de också gett upphov till. Newton skadade ryggen rätt illa när han lekte för våldsamt med en kompis. Ett tag såg det illa ut, men nu mår han tack och lov riktigt bra igen. Här en bild på Newton och husse.

Dante växte ifrån sig själv under en period och min egen galna Selene, som är mer vild än tam, lyckades med konsstycket att skada biceps-senans fäste riktigt illa tidigare i vintras. Hennes hälta gav upphov till mycket oro innan rätt diagnos ställdes. Tack och lov var alla röntgenbilder helt rena så efter en månad i stillhet (ägnad åt stillsam men systematisk destruktion av allt i hennes närhet) är hon nu glad, pigg och i full gång (på översta bilden med mormor Daisy och moster Jane) igen.

Selene hann få in en endaste utställning innan skadan och där visslade hon ut med en tvåa för att hon var för omogen. (Hallå, hon är en junior hon SKA vara omogen....) Men oj vad nöjd jag var med hur hon skötte sig. Jag skiter faktiskt i hur det går i juniorklass - de utställningarna är i mina ögon till för att hundarna ska få träna och tycka att det är det roligaste som finns att visa upp sig i en ring. Och Selene hade kul - den saken är säker...

Jag är jättenöjd med den här lilla tjejen. Ja, med hela kullen faktiskt (om någon av er missat det) och jag längtar redan efter Willows nästa kull, som jag hoppas kommer någon gång under nästa år. Men först är det hennes syster Janes tur. Jag går runt och väntar och väntar och väääääntar på att hon ska komma in i löp, men än så länge visar hon inga tecken på det.

Vad jag också väntar på och längtar efter är att få hem vår nya familjemedlem från USA. Bastion’s Artist's Proof, eller Dot som hon kallas till vardags är nu nästan 6 månader gammal och ser mycket fin ut. Tanken är att hon ska stanna i USA tills hon genomgått alla hälsoundersökningar och dessutom avslutat sin utställningskarriär där - hennes mamma är en av bara ett fåtal tikar i rasens historia som har ett antal BIS under bältet på all-breed shows i både USA och Canada - så Dot har en hel del att leva upp till.

Hon lär inte anlända här än på ett tag - men det hindrar mig inte från att räkna varje minut. Bastion’s har ett hälsoarbete som är helt oöverträffat oavsett var i världen man letar och det är en härlig känsla att nu ha en tik med känd status på allt som tänkas kan i mer än fem generationer bakåt. Och som dessutom har en uppfödare som är helt otroligt ärlig och öppen om allt som pågår (både bra och dåligt) i hennes hälsoarbete. Det skulle många kunna lära sig mycket av! Allt detta betyder inte att allt kommer att gå bra - det inser väl alla, men ur avelshänseende är det här blodet viktigt för mig - och jag hoppas att jag en dag får sitta med en hel drös hundar (vilket är mer regel än undantag för denna kennel) som är nästan 11 år gamla och still going strong.

För att återvända till Daisy (bilden ovan) i några sekunder så var oron stor när hon plötsligt fick en knöl på bogen som växte i raketfart. Operation bokades, knölen skickades iväg på analys och jag låg sömnlös i nästan en vecka i början av december medan jag väntade på resultatet. Tack och lov var det bara en fettknuta som infiltrerats av blodkärl (det var därför den såg så konstig ut och växte så snabbt) och därmed helt ofarlig. Jag blev så glad när jag fick beskedet att jag började storgråta i luren. Hon är bara sex och ett halvt och jag är inte redo att förlora henne än på 20 år eller så....

Ett annat tungt ögonblick hösten 2008 var när Sophies (Viking Sister du Mont de l'Aigle) enda valp dog. Jag planerar att para om henne i början av nästa år också. Jag har inte bestämt mig för om jag tar Nicky (Kirium’s Spirit Dancer) igen, eller om det blir Kiefer eller möjligtvis Rob, en av de två hundar jag ärvde när Dorothy Price på Lombardy så tragiskt gick bort för bara några veckor sedan.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att Dorothy är borta och ibland lyfter jag luren för att ringa henne. Bara för att med tårar i ögonen lägga på den igen när jag kommer på att nej, hon finns ju inte längre. Begravningen var i mitten av december men jag kunde inte komma ifrån jobbet, så kunde inte åka dit. Kanske är det därför det fortfarande inte känns helt verkligt.

Jag har Dorothy och hennes man Jim som dog för nästan tio år sedan att tacka för så mycket. Lombardy är ju den linje jag byggt hela min sparsamma avel på - och nu är kenneln borta för alltid. Det känns konstigt. Det började med Jane (Gold Braid of Lombardy, HD A) Hennes döttar Hedvig (SUCH Lombardy Anna HD A, mamma till Maggie HD A och Daisy HD A) och Beau (Lombardy Brocade, mamma till Alice HD A) samt hennes systerdotter Lombardy Isabella som dock tyvärr fick D-höfter och därför aldrig användes i avel trots att hon hade ett kanontemperament och var vacker som en dag. Bella, som hon kallades, blev drygt 9 år gammal och dog i februari i år, ett halvår innan sin kusin Beau som blev nästan 10.

Maggie (Kirium’s Maggie May) är mamma till två kullar och bland annat Masse HD B, Kiefer HD A och Teyla HD C. Av Daisys fyra döttrar behöll jag både Willow HD B (som i sin tur är mamma till Selene) och Jane HD B. Alice (vars syster Selma, Lombardy Rosemary, också importerats till Sverige men med sina C-höfter fick nöja sig med ett liv som sällskapshund) är i sin tur mamma till både Sparkle HD A/B och Robyn. Så när jag tittar på alla mina bundar (förutom Sophie HD B då som är född på kennel du Mont de l’Aigle i Frankrike och Zappe som ju är från Finland) går de faktiskt tillbaka på samma tik: gamla Jane. Att fem av dem (Teyla, Kiefer, Jane, Willow och Sparkle) dessutom är Owens (CH Lethal Owen of Deans by Lombardy HD 0/1) avkommor gör dem än mer speciella för mig.

Owen (på bilden ovan var han sex år) dog för drygt ett och ett halvt år sedan (nästan 10 år gammal) och jag saknar honom fortfarande mer än vad som går att förklara. Han var en verklig once in a lifetime dog. Tack och lov har jag en hel del sperma fryst efter honom i Oslo och den planerar jag också att använda inom en ganska så snar framtid.

Just att jag nu är inne på femte generationen (och nej, alla har inte haft mitt kennelnamn, men de var inte mindre mina eller mindre släkt för det) som går tillbaka på samma tik är en härlig känsla. Varje gång jag tittar på mina hundar ser jag mängder av skuggor från alla de hundar som kom före dem. Jag känner igen beteenden och det är helt otroligt så mycket som slår igenom generation efter generation. Här tar fyra generationer tikar en paus under en promenad i höstas.

Jag har haft motgångar och framgångar. Och jag har hela tiden försökt att vara hård och ärlig när jag ser på mina hundar och jag har vinnlagt mig om att bara gå vidare på dem jag tycker har något att komma med. Det faktum att en tik råkar ha en livmoder tycker jag inte är nog skäl för att hon ska ingå i något avelsprogram. (Jag har importerat inte mindre än åtta hundar som jag aldrig använt, eftersom de inte haft allt det jag kräver av en avelshund till exempel. Det betyder inte att jag älskat dem mindre, bara att jag valt att inte låta dem få valpar...)

Jag hoppas att jag även i framtiden får ha förmånen att gå vidare på dessa hundar. Att bygga en linje, långsamt och målmedvetet, har alltid varit min ambition. Personligen har jag svårt att förstå de uppfödare som har fött upp i 10, 20 år eller så och aldrig lyckats ta sig mer än två, kanske tre generationer innan de kastar ut allt och börjar om på ny kula. Detta är ingen kritik, var och en blir salig på sin fason, men det är inte det jag vill uppnå... Dessutom har jag lärt mig den hårda vägen att långt ifrån alla hunduppfödare är ärliga med det de har och att det är bättre att satsa på linjer man verkligen känner till. Man kommer fortfarande att ha otur, men man vet i alla fall mycket mer om det som ligger bakom hundarna än om man jobbar kortsiktigt och bara kastar ut det gamla och köper in nytt och köper in nytt hela tiden. (Därmed inte sagt att det är fel att köpa in - tvärtom, nytt blod behövs alltid en så här liten ras.)

Så över till något helt annat... Som jag tidigare berättat hittade vi (jag och min uppfödarkompis Tina i Danmark) för något år sedan lindrig aortastenos i Owens och Lisas (SUCH DKUCH Kirium's Lisa Marie HD B) kull (båda fria på hjärtat, så även Lisas mamma, syskon - utom en som inte är kollad - och mormor). Jag har verkligen kollat allt (och alla hundar) jag kan - men jag kan fortfarande inte riktigt förstå var problemet kommit ifrån och varför det fick sånt genomslag i just den kullen.

Under både 2007 och 2008 har jag hjärtkollat ytterligare ett antal hundar (i takt med att de blivit gamla nog) och tack och lov har det inte hittats en enda med blåsljud eller annan hjärtanmärkning. Men det kommer säkert - det enda jag kan göra är att kolla allt, vara så öppen jag kan och försöka fatta avelsbeslut som minimerar risken att det ska hända igen så långt det bara är möjligt.

Vad jag inte tänker göra är att sluta prata om problemen bara för att det tydligen får andra att känna sig ifrågasatta. Den känsligheten får stå för dem - jag nöjer mig med att ta ansvar för mitt.

Som jag berättade tidigare går ju i princip alla hundarna här hemma tillbaka på samma tik: Gold Braid of Lombardy (Jane). Trots det ser man att hennes barnbarn, Alice, Maggie, Daisy (och ja även Lisa, som ju ägs av kennel Vibegaarden i Danmark) har helt olika temperament och att de lämnar helt olika temperament till sina respektive avkommor. Jag har funderat mycket på detta under året. Alla fyra tikarna har ju valpar med Owen (Alice och Maggie dessutom med Bulldale Zapata och Ch Steelmaz Fanous Tassie) så att det är hanarna dessa skillnader skulle bero på är inte speciellt troligt.

Maggies avkommor är glada, sociala, synnerligen intelligenta och ofta engagerade arbetsdårar. Och får de inte i sitt tycke tillräckligt många meningsfulla uppgifter hittar de på en massa skit själva, som till exempel Teyla (Kirium’s Tumbleweed Connection) de dåliga ideernas mästarinna, som nu är inne på sitt andra år på arbetsläger hos sin numera lätt gråhåriga tränare och fodervärd Gitte J i Danmark. Det är ett under att Gitte står ut, men ingen är tacksammare än jag. Här en bild på snyggingen i ett ovanligt ögonblick av stillhet när hon väntar på nya arbetsuppgifter.

Daisys döttrar (Jane och Willow på bilden nedan) och barnbarn är alla stadiga, toleranta, socialt kompetenta och mycket lugna hundar, samtidigt är de extremt envisa och inte helt lättlärda om de inte roas av uppgiften (mycket buldogg-gen där, tror jag).

Alices alla avkommor är högenergihundar med mycket driv, måna om att vara till lags (så länge det passar dem) och absolut gladast i Sverige. Här tar Sparkle (Kirium's Midnight Sparkle) en paus i springandet för att ta en klunk vatten.

Och Lisa då, spralliga, milda Lisa som fortfarande nog är den mest positiva hunden i hela Danmark. Ja hennes valpar är precis som hon: kloka, supersnälla, glada, ställer aldrig till det för sig och kommer kanon överens med allt och alla. Men inga dörrmattor för det. Chelsea och hennes syster Evita kan för övrigt numera titiulera sig blodgivare på matte Gunillas arbetsplats: Djursjukhuset i Helsingborg.

På grund av stenosen i kullen kommer ingen av dem att gå i avel - och det är verkligen trist på många sätt. Båda de här tjejerna är helt underbara i temperamentet och dessutom genomsunda i sin vardag - Chelsea har fått operera bort en liten knöl (som visade sig vara helt ofarlig) det är det enda och Evita har mig veterligen aldrig varit sjuk alls. Nu är de tre och ett halvt år gamla och vi hoppas givetvis att de får fortsätta att må lika bra även framöver. Här tar de sig en uppfriskande brottningsmatch på stranden på annandag jul.

Och för att knyta ihop säcken: trots att dessa fyra tikars avkommor är så olika ser jag så mycket av gamla Jane i var och en av dem. Det är verkligen fascinerande.

Vi har en massa planer inför 2009. En massa drömmar. Som alltid lär det bli ett år fullt av glädjeämnen och fullt av besvikelser. Det är så det ska vara. Men vad jag framför allt hoppas är att det blir ett år när jag får gå långa promenader, mysa och kela i soffan, leka och busa, jobba och träna med alla mina underbara hundar. Och att det blir ett år när mina fantastiska valpköpare kan fortsätta glädjas åt sina fyrbenta kamrater. Jag hoppas också att det är ett år när jag får ännu fler oförglömliga minnen tillsammans med mina hundintresserade vänner runt om i världen. Jag är så glad och tacksam att ni finns - mitt liv hade varit betydligt fattigare utan er!

Gott Nytt År allihop - låt oss skapa ett fantastiskt 2009 tillsammans med alla våra hundar.

Och slutligen - några ord till er som finner det jag skriver irriterande eller av någon anledning känner er trampade på. Detta är min personliga blogg och det jag skriver är mina högst personliga åsikter. Jag begär inte att någon ska hålla med och anser inte heller att jag har monopol på sanningen. Men kom ihåg att det är du som valt att läsa ända till slut - inte jag som bett dig att göra det.

God Jul och Gott Nytt År

2008-12-23T14:55:00.003+01:00

En vän har gått ur tiden

2008-11-30T22:23:00.003+01:00

Sorgen är stor här hemma just nu. Min vän och mentor Mrs Dorothy Price, som fött upp hundar under kennelnamnet Lombardy sedan 1950-talet, har avlidit. Hon somnade in i sömnen i slutet av förra veckan…

Saknaden är tung. Dorothy fanns alltid till hands med kunskap och goda råd. Jag planerade att åka över och hälsa på henne i höst, senast för någon vecka sedan, men fick ställa in för att jobbet kom emellan. Jag tänkte ju att vi hade all tid i världen. Jag åker senare i vinter istället. Och nu är det för sent. Det är svårt att förstå.

Jag har fått fantastiska hundar från Jim och Dorothy Price och i princip alla hundar jag har idag går tillbaka på deras blod. Några exempel: Jane som var mamma till Hedvig som i sin tur är mamma till Maggie och Daisy som är mammor till Masse, Teyla, Jane och Willow, som är mamma till Selene. Sen har vi vackra Alice, som är dotter till Hedvigs syster Beau och hon (Alice alltså) är mamma till både Sparkle och Robyn. Och så Owen naturligtvis. Min once in a lifetime hund, underbara kloka fantastiska Owen.

Alla dessa ljuvliga hundar och mycket av det jag kan om Bullmastiffen som ras är jag skyldig denna underbara kvinna och hennes make som avled nästan 10 år före henne. Det finns inte ord att uttrycka min tacksamhet. Och jag kan inte förstå hur tomrummet hon lämnar efter sig någonsin ska kunna fyllas.

Dagens citat

2008-11-27T10:52:00.001+01:00

"One cannot buy devotion - but the next best thing is to buy a Bullmastiff."
Count V.Hollander, 1911

Goda nyheter

2008-11-13T11:57:00.008+01:00

Fick precis ett mejl från Jessica på kennel Mellow Merit i Holland. Teylas bror Kiefer (Kirium's Matchmaker) HD och AD-röntgades nyligen. Och nu har hans resultat kommit tillbaka: HD A och AD 0. Bättre kan det inte bli! Kiefer fortsätter därmed den goda trenden angående ledstatus i Owen/Maggie-kullen. Jag är jättenöjd! Under nästa år planerar vi att han ska bli papppa - mer om detta senare.

Här är snyggingen tillsammans med sin bästis basseten Lifje.

Finns det hjärterum så....

2008-11-12T11:32:00.004+01:00

När barnen tar favoritstolen får man väl klämma ner sig ändå...
Adam och Maggie - med linslusen Daisy i förgrunden

Lysande debut

2008-11-10T10:40:00.006+01:00

Så har Selene varit på sitt livs första utställning och jag kunde inte vara nöjdare. Vi la ribban högt på debuten - Nordisk Vinnare i Herning. Mest för att jag ville över och träffa Gitte och Trude och alla andra roliga kamrater som skulle vara där. Lillan är ju bara knappt 10 månader och med tanke på att juniorklassen går upp till 18 månader så insåg vi redan när vi anmälde att våra chanser var ganska minimala. Och visst var det så - alla andra i klassen var så där 6 månader äldre än Selene och i juniorklass betyder den ålderskillnaden en hel del.

Vackra Selene såg ut som en bebis i jämförelse med konkurrenterna och domaren tyckte att hon var för omogen i relation till de andra så vi visslade ut med en tvåa. Men jag är ändå hur nöjd som helst - för hon skötte sig strålande - helt klart över förväntan. Pigg och glad och positiv och helt oberörd av allt stim runt omkring. Hon älskade att bo på hotell och tyckte att det här med utställning var väl toppenkul. Jag var så stolt över henne så det finns inte. Hon visade sig perfekt, stod som en dröm, rörde sig med underbart driv trots att golvet var snorhalt... Ja en superlyckad dag helt klart!

Mormor Daisy var med som sällskap och hon hade också hur kul som helst, jag tror att hon har saknat att få vara ute och resa... Tillsammans charmade de hela hotellet. Snacka om att jag är stolt över mina underbara tjejer. Här en bild på damerna när de myser på rummet.

Grattis till Trude, Rune och Jack (BIM) och till Mette, Imran och Fancy (BIR) för två nordiska vinnartitlar.

Efter en långtur i skogen

2008-11-05T13:48:00.003+01:00

måste man ju vila...
Sparkle, Robyn och Alice tar igen sig på mitt kontor. Taget med min genomusla iPhone - för som vanligt vet jag inte var min kamera är....

Tänkvärt från Hundsport Funktionär

2008-11-05T13:07:00.005+01:00

Detta inlägg kommer inte till av någon speciell anledning utan är mer tänkt som en principdiskussion om vilken nivå vi hundägare håller och hur vi tydligen anser att det är ok att agera på internet...

Vi har ingen större anledning att vara stolta över oss själva om om man läser nedanstående. Jag blev inte förvånad - men ganska mörkrädd. 50 gånger fler anmälningar om hundfolk än någon annan grupp... Det är för bedrövligt. Eller?

Följande är skrivet av Ulla Barvefjord

”Hundägare är särskilt flitiga nätskrivare. Dessutom är de flitiga med att sprida ”skit” på nätet.
Det är inget påstående taget ur luften. Svenska Kennelklubbens webmaster Yvonne Kekkonen har statistik från Datainspektionen.
- Tyvärr utmärker sig hundägarna när det gäller anmälningar. Det är 50 gånger fler som rör hundar och deras ägare än vad som anmäls inom andra områden. Det är märkligt, säger Yvonne Kekkonen.
Tänk efter! Femtio gånger fler anmälningar rörande hundägare. Det är så mycket att folk på Datainspektionen undrar vad det är för människor som håller på med hundar.”

Vad är vi för sorts människor som håller på med hundar? Ja – det kan man verkligen fråga sig när man följt med på forum, i gästböcker, bloggar och annat genom åren. Och en sak är kanske viktig att komma ihåg – bara för att något är skrivet eller sagt på internet är det inte nödvändigtvis sant. I många raser finns det mycket kul, men också en himla massa smörja i olika gästböcker, bloggar och på forum.

Och osakligt skitsnack kan orsaka mycket skada – för enskilda hundägare, uppfödare, rasklubbar och kanske framför allt i en mycket tråkig förlängning för en hel ras och gemene mans syn på denna. Och det kanske sorgligaste av allt är att de som snackar mest tydligen inte bara har dåligt omdöme - de verkar också fullkomligt omedvetna om att den här sortens agerande faktiskt både är ett lagbrott och från 1/1-2009 dessutom ett direkt brott mot SKKs grundregler.

För ja gott folk. Så illa är det i internetvärlden! Tack vare hundfolks agerande har SKK alltså sett sig tvingade att ändra grundreglerna för att komma åt problemet med det de kallar "skitsnack om och påhopp på enskilda medlemmar" på internet. Tragiskt att detta ska behövas, men det kan vi tacka alla som sitter och sprider en massa smörja på internet för.

Så tillbaka till en viktig fråga Ulla Barvefjord ställer i Hundsport Funktionär. ”Har du e-post, blogg eller skriver du inlägg i olika forum och gästböcker? Vet du vad du får skriva, vad du inte får skriva eller vad du faktiskt inte bör skriva. Vet du vem som faktiskt har ansvaret för det skrivna? Kan du svara ”ja” på den frågan är du bara att gratulera.”

Har du till exempel ett forum - ja då är det DU - inte den som skriver skiten - som har det slutgiltiga juridiska ansvaret. Har du en gästbok - samma sak. DU är ansvarig, inte den som skriver. Har du en blogg - ja då är det också du. Om den inte puliceras av en tidning - för då är det tidningens ansvarige utgivare. När du talar är orden borta så snart du sagt dem. Men det skrivna ordet sparas och finns kvar och någon är alltid ansvarig. Så vill man till exempel tala om blodslinjer med icke önskvärt temperament (för att ta ett av hundsports exempel) så gäller det att komma ihåg att ett uttalande på internet inte är det samma som ett uttalande hemma i soffan. Det du säger på internet ligger kvar i all evighet och det finns ALLTID någon som är juridiskt ansvarig för det du gör.

Tänk också på att ip-adresser alltid går att spåra - oavsett om man kallar sig "blivande hundägare" "orolig" eller något annat. Din dator har samma fingeravtryck - oavsett vad du väljer att kalla dig - och oftast vet folk vem du är...

Jag undrar vad det är med en dataskärm som får normala och i vanliga fall tämligen balanserade människor att plötsligt vräka ur sig vilken smörja som helst. Bakom dataskärmen är många villiga att kläcka ur sig en massa smörja de aldriv vågat säga om de stått ansikte mopt ansikte med personen de talar till och om. Men där bakom skärmen är man stor och stark - nästan som superman och anser sig ha rätt at bete sig hur som helst... Men det du gör där - det finns kvar och en vacker dag får någon nog och anmäler.

Och det händer tydligen ofta. Tänk efter gott folk. 50 gånger fler anmälningar om och av hundägare än någon annan grupp i samhället. Det är inte klokt! Borde vi inte ha viktigare saker att lägga våra samhällsresurser på?

Så över till något helt annat. Också det från Hundsport Funktionär och som förtroendevald i en rasklubb kan jag och många med mig inte göra annat än att lyfta på hatten för ledarskribenten Per-Inge Johansson (ordförande i föreningskommittén) av både respekt och tacksamhet.
Först talar han en stund om just internet och tråkiga påhopp och osakligt skitsnack som sprids där. Om hur folk tar parti utan att granska eller ens ta reda på alla fakta och därmed förvränger sanningen och om hur svårt vi hundfolk har att hålla sams, lita på eller ens visa vanlig hederlig hyfs och god uppfostran mot varandra. Sen övergår han till att konstatera:

”Bästa medicinen för att få en bra och väl fungerande klubbverksamhet är att ge de förtroendevalda arbetsro. Det ökar också förutsättningarna för att resurser och energi fokuseras på de uppdrag årsmötet beslutat om. Vi får inte glömma att nästan all vår klubbverksamhet bygger på ideella arbetsinsatser. Då vi i all klubbverksamhet är beroende av dessa arbetsinsatser måste vi var och en på sitt håll bidra till att förtroendevalda får arbetsro.”

Häpp! Vi är många förtroendevalda som drömmer om den dagen kan jag säga – helt utan överdrift….

Jag drömmer om den dagen vi alla kan enas om att arbeta för rasens bästa och inte använda skitsnack om hundar, kennlar eller blodslinjer för att skada personer vi inte tycker om... För det enda vi i förlängningen verkligen skadar är den underbara ras som vi, oavsett vad vi tycker om varandra (och Gud vet att alla varken kan, eller kanske ens ska, gilla alla) säger oss älska.

I spy a bus, I spy a person, I spy a....

2008-11-05T10:33:00.006+01:00

Det är trist, trist, trist att vara kontorshund, tycker Selene. När matte är inne i stan på möten får man visserligen följa med. Men Gud så många regler det är - inte busa, inte hoppa, inte göra väsen av sig... Kontorshundar ska vara, men inte märkas, säger matte. Det enda som finns att göra är att titta ut genom fönstret på alla konstiga saker där nere på gatan. För i Malmö finns det ju mycket som man aldrig ser hemma i skogen i Öved...
Gäsp!

Söndag morgon

2008-11-02T12:28:00.009+01:00

Söndag morgon, svinkallt i skogen, men underbart vackert nere vid sjön där träden exploderat i hundratals färger. Alice och Sparkle ligger och snusar framför brasan och själv sitter jag under en filt och huttrar med en kopp varm choklad. Två timmars promenad utan mössa ger kalla öron...

Helgen har varit lugn förutom att någon stjärna som vi ska låta vara onämnd lämnade en stor burk Rimadyl så att tjuvaktiga hundar kunde komma åt den. Resultatet var en hysterisk körtur till närmsta djursjukhus och två dagar på dropp. En dyrköpt erfarenhet för alla inblandade men tack och lov verkar ingen större skada skedd så här långt. Lever och njurprover ska dock tas ett par gånger till innan faran kan anses helt över. Vi håller alla tummar och tår... Så snälla alla - håll ordning på medicinerna (och köp ALDRIG Rimadyl med leversmak) mina nerver klarar inte mer nu.

Så över till något helt annat. Sophie är hemma hos Kathrine och Johan igen och verkar tack och lov helt oberörd av alltihop. Jag planerar att göra om parningen igen senare och hoppas då att allt går bra.

I fredags var det utställning i Växjö. Masse var anmäld och eftersom Mia var tvungen att jobba hade jag lovat att visa honom, men jag var så himla trött att jag helt enkelt inte orkade kliva upp tidigt på morgonen och köra tre timmar så vi stod över.

I lördags var det party i Lund och Willow trivdes som fisken i vattnet. Hon tyranniserade hela festen och skulle kramas med precis ALLA. Grädde på moset var att hon fick följa med Bengt ut och kolla in fyrverkerierna flera gånger under kvällen. Det tyckte Willan var det roligaste hon sett på länge. Mer sånt! Kvällen avslutade hon under trappan med en stulen popcornpåse. Hon är otrolig denna hund - och har verkligen greppat begreppet "livet är inte roligare än man gör det"... Och Willow har det ganska så kul. Idag är hon emellertid helt däckad rapporterar Ingrid - randig hund har inte flyttat sig ur soffan framför brasan på hela dagen.

I Danmark har det också varit full rulle. Masses kull är nästan leveransklar. Jag var över och tittade på dem i förra veckan och de är verkligen jättefina. Gitte har all anledning att vara stolt. Speciellt med tanke på att hon hade två kullar samtidigt och har slitit som ett djur i mer än 5 veckor. Vi sa alla till henne att två kullar samtidigt är i tuffaste laget, men hon är en envis dam fröken Friis och måste göra sina egna misstag. Tror inte att hon gör om just det här i första taget.

I helgen var Gitte och Sumo (Selenes pappa) på MH och nu har vi papper på det vi redan visste. Han har ett fullkomligt underbart starkt och stabilt temperament och är dessutom helt skottfast. Bättre hane får man leta efter och det känns verkligen toppen att ha en av hans döttrar i huset. Nu är det dags att gå promenad med nästa grupp, sen ska jag iväg till skjutbanan och träna och därefter är det hästarnas tur att få lite uppmärksamhet.

Mer senare…

De bästa av vänner

2008-10-31T10:06:00.003+01:00

Tack snälla för alla mejl, telefonsamtal och uppmuntrande tillrop, det värmer en ledsen själ... Nu har jag sovit ut och livet känns lite ljusare. Johan och Kathrine är på väg på frusna hala vägar för att hämta hem sin Sophie som ligger i soffan och trynar och verkar må ganska bra trots allt.
Fick ett mejl från Sixtens matte Theres med underbara bilder på Sixten och hans nya bästa vän Malte. Livet går vidare.

Det skulle blitt en valp

2008-10-30T12:47:00.009+01:00

Jävla skit
Vad mer kan man säga…

Ibland spelar det ingen roll hur rätt man försöker göra – det går åt helvete ändå. Och det är i de lägena man bara hatar allt vad hunduppfödning heter...

Sophie skulle valpat denna veckan. Masses bror Nicky som bor i Norge var den stolta blivande pappan och detta var en kombination jag sett fram emot länge, länge. Sophie har dock varit ganska sen mentalt (bröt bland annat sitt första MH) och jag ville inte para henne förrän jag var säker på att jag tyckte att hon verkligen höll. Och håller gör hon – mysigare och mer trevlig tik att leva med får man leta efter. Hennes franska uppfödare har all anledning att vara stolt över henne.

Nicky var ett ganska enkelt val – samma underbara temperament som brorsan Masse (som gjort ett helt sagolikt MH) snygga höfter (han C Sophie B), fria armbågar (Sophie har 0/1), fri på hjärtat (dito Sophie) och ett antal cert. Men… han bor i nordvästra Norge så hans snälla husse Terje ställde upp och mötte Sophie med fodervärd Johan i Oslo (bara 10 timmar enkel resa) för en liten kärleksstund.

Ett första ultraljud visade att Sophie var tom, men paranoid som jag är ville jag ändå att vi skulle röntga (innan lagfristen för att transportera dräktig tik gick ut) för att vara på den säkra sidan. Hon bor ju inte hos mig och det var inte direkt läge för Johan och Kathrine att plötsligt få en valp i sängen. Veterinär ett tyckte röntgen var meningslös, hon var ju konstaterat tom. Ny tid bokades hos annan veterinär – och jo då – lilla damen hade en ensam valp i magen.

Johan och Kathrine kastade sig i bilen och körde ner den blivande mamman till mig - över 120 mil tur och retur med noll varsel. Vad har jag gjort för att förtjäna alla dessa underbara människor i mitt liv?

Återintroduktionen gick bättre än jag vågat hoppas. Sophie bodde här till hon var ett och ett halvt, så hon knallade rakt in i huset och flocken som om hon aldrig varit borta och slog sig till ro med en gång. Ett ultraljud i slutet av förra veckan visade att valpen var frisk och stark. Eftersom den var stor var jag ganska säker på att hon inte skulle kunna få ut den själv och ställde in mig på ett snitt runt dag 61 eller så.

Erik och Else (mina underbara veterinärer som tycks ha ett sjätte sinne för när jag har en tik som ska valpa) hade bokat en resa under höstlovet och skulle inte vara hemma. Så jag bokade en tid på djursjukhuset i Malmö hos Karin som jag också har stor respekt för morgonen dag 61 – då skulle vi ultraljuda och bestämma oss för hur vi skulle gå vidare. Puppen levde och hjärtat slog så fint så. Karin tyckte att jag skulle vänta med att snitta. Sophie var lugn, ingen feber allt var normalt och det var bättre för valpen att det fick gå tiden ut. Jag kollade med en massa andra veterinärer och alla sa samma sak… valpen har det bäst i magen, om tiken mår bra, låt det gå tiden ut.

Den enda som inte höll med var Trude (bullmastiffuppfödare och veterinär själv) som inte tyckte att det fanns någon anledning att vänta. Jag borde lyssnat på henne – men det gjorde jag nu inte utan jag bestämde mig för att ha is i magen lite till…

Varför då kan man ju undra – jag visste ju redan att valpen var så stor att hon inte skulle kunna få ut den själv men alla var så övertygande… valpen mår bäst där den är, ta inte ut den för tidigt då kanske den inte är färdig etc etc etc. Jag brukar inte ha svårt att stå på mig - men det här var en ny situation för mig och jag kände mig skitosäker... Trude sa en sak, alla andra en annan. Jag gillar inte snitt till att börja med och... det lät vettigt, en valp har det bäst i magen fram till det är dags... det lät vettigt...

Hur dum får man vara undrar jag nu med facit i hand - men det är ju lätt att veta vad som var rätt när man har alla svaren...

Tisdagen kom och gick, Sophie var pigg och glad, åt och låg stadigt och fint i temp. Jag talade med djursjukhuset igen och tyckte att det kanske var dags. Skulle vi inte ta och snitta ut den lilla nu. Vänta sa de, vänta… Jag talade med veterinär i Helsingborg - de tyckte samma sak. Vänta... Så fröken dumdum väntade. Det blev onsdag morgon. Dag 63. Nu skulle puppe födas. Men Sohie tyckte annorlunda, glad, pigg, hungrig med stabil temperatur och inte det minsta tecken på att det var dags. Nya samtal till djursjukhusen i både Malmö och Helsingborg – vänta tyckte de, valpen har det alldeles utmärkt i mammas mage – den kan ligga någon dag till utan risk.

Men nu vägrade jag lyssna. Puppe skulle ut. Det var dags. Det kändes inte bra i magen nu. Det kändes inte alls bra i magen. Jag ville ha ut valpen. Så jag åkte in och sa till om ett kejsarsnitt. Sagt och gjort. Sophie sövdes. Och guess what. Puppe hade det inte alls bra därinne – han hade legat och dött. Väldigt väldigt nyligen sa veterinären som gjorde snittet för han var helt fräsch, inga missbildningar… bara ett lite tjockare fostervatten än normalt.

Så nu sitter jag här och förbannar mig själv. Varför väntade jag. Varför lät jag mig övertygas om att is i magen var något bra… Varför gjorde jag inte som jag tänkt från början? Jag vet inte varför valpen dog (en skitfin liten fawnhane by the way – han ligger inlindad i sin filt och ska begravas här hemma idag) och jag vet inte heller om han överlevt om vi plockat ut honom i måndags.

Valpar dör ju ibland till synes utan anledning även när allt gått perfekt… Det enda jag vet är att han levde i måndags – då såg jag hans hjärta slå på ultrajudet – och om jag stått på mig och krävt att vi skulle ta ut honom då hade han kanske levt idag.

Men jag vet också att om jag plockat ut honom i måndags och han inte klarat sig hade jag suttit här och förbannat mig själv för att jag inte väntade.... På samma sätt som jag nu ångrar att jag inte tog ut den tidigare.

Jag HATAR valpningar vet ni det. Man är så maktlös, känner sig så liten och det blir bara värre för varje kull. Man vet aldrig aldrig om man fattat rätt beslut… Om man gör rätt eller fel Man har ju aldrig svaret förrän det är för sent att ändra det man belsutat.

Kanske hade han dött ändå… Kanske inte. Kanske var det något fel på honom. Kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att nu fattade jag fel beslut och nu dog han.

Hur förlåter man sig själv för det?

Fy fan vad jag hatar valpningar.

Highlife i köket

2008-10-13T20:05:00.009+02:00

Inte för att de här bilderna håller Anitas kvalitet - de är tagna med Ingrids iPhone (och när Ingrid dessutom inte kunde hitta sina glasögon!!) men de visar hur vi har det här hemma nu när kvällarna börjar bli mörka och höstruggiga. Husse lagar spagetti, Maggie&Daisy sover framför brasan, resten av gänget ligger i diverse soffor och trynar, förutom Robyn och Selene som gör det de är bäst på: brottas, sover, röjer eller funderar på vilka saker de ska ha sönder härnäst...

Men snälla nån

2008-10-13T15:00:00.016+02:00

Källkritik gott folk. Har ni hört talas om källkritik?

Detta med tanke på den bibba artiklar nedladdade från internet som en vänlig själ skickat efter att jag blev intervjuad i Kvällsposten angående Cesar Millan häromveckan.

Låt mig börja med att avslöja en hemlighet. Allt som skrivs är inte korrekt, eller ens sant alla gånger. (Djup chock, jag förstår!) Och den som skriver något har alltid en egen agenda. Som jag nu då som anser att Millan är bra och att Anders Hallgren i just detta ämne talar i nattmössan. (Inget ont om Hallgren i övrigt - jag har stor respekt för honom, men håller inte med honom i denna fråga.)

Jag har en baktanke med det jag skriver och är sålunda inte objektiv. Och guess what - de har de flesta andra som skriver också!

Nåväl, det första jag fick lära mig när jag började arbeta som journalist var just... källkritik. Alltså - vad har den som uttalar sig för anledning att uttala sig och vad vill den uppnå med sina uttalanden...

Så över till de översända "bevisen" mot Millan. (Inget nytt under solen by the way - jag kan söka på internet och har sett dem redan...)

Vi har till exempel en insändare från en författare som skriver böcker om hundar och tillhör en annan skola än Millan. Vill han tjäna pengar och sälja fler böcker kanske? Och var en debattartikel som slog ner världens kanske mest kända hundtränare i skorna ett bra forum för att skaffa sig uppmärksamhet? Nä men inte kan man väl tro det.

Glöm inte TV-producenten som stämt Millan för att hans hund skadades på löpbandet när den tränades av hans egen hundtränare (något som kanske framkommit om man researchat lite mer) fast på Millans center... (Fy skäms Cesar, inte låna ut löpbandet till vänner - det kan bli dyrt) Part i målet??? Intresse av att svartmåla Millan för egen vinning? Näe inte alls!

Över till intervjun med hundtränaren som i och för sig inte själv sett Millan arbeta men hans förnuftiga vänner brukar titta på programmen och metoderna är ju vedervärdiga.

Sen har vi uttalanden om Cesar Millans allmäna uselhet från dem som stämt honom för kontraktsbrott angående rättigheterna till det populära TV-programmet. Vad har det med hundträning att göra undrar då vän av ordning, men det är klart, ska man måla en vägg svart och det är ont om färg får man väl ta till den breda penseln.

Så ett utskick från Brukshundklubben om elhalsband... Att använda Millans namn garanterar ju pressens uppmärksamhet - men inte var det väl därför man nämnde hans namn i rubriken fast inte i brödtexten??? Naturligtvis inte!

Och innan någon går igång nu - nej jag är inte för vare sig stackel, elhalsband (eller dressyrlänkar heller för den delen) och jag arbetar mycket enligt IMMIs metoder med mina hundar. Men jag anser samtidigt att Millan är en fantastisk hundman. Det betyder inte att han är vare sig perfekt eller ofelbar. Eller att min beundran är så blind att jag håller med om precis allt han gör.

Den bästa teknik i världen kan bli en ren katastrof om den utövas av någon som inte förstår vad han gör, har usel tajming eller helt enkelt missförstår och fritolkar in sin egen variant. Millan är lysande för att han är Millan - fungerar allt han gör för alla andra? nej, givetvis inte. Men det gör inte Millan själv till en sämre hundman... Detta resonemang gäller för övrigt inte bara Millan. IMMI metoderna kan gå åt pipsvängen också om någon feltolkar dem... Så även Hallgrens, så även dens och dens och dens. För att ta till en tafflig jämförelse - alla kan inte spela golf som Tiger Woods, men det gör inte Tiger Woods till en sämre golfspelare. Det är den trista sanningen. Men om du tittar på hur hundar generellt har det i USA, vilket är väsensskilt från hur de har det i Sverige (och bara det gör det ju svårt att applicera Millans metod på ganska så sunda och välbalanserade och väl behandlade svenska sällskapshundar) så är min åsikt att han gjort mer för USAs hundar och för att höja medvetandet om hundars behov hos USAs hundägare än i princip någon annan.

Debatten om Millans grymma metoder påminner i mångt och mycket om all skit som Natural Horsemanship gurus som Monty Roberts, Pat Parelli, Buck Brannaman eller Kelly Marks har fått ta genom åren. Men nu börjar trenden svänga. Hästarna TRIVS JU!!! Och - newsflash - det gör Millans hundar också!

Och till sist - källkritik handlar också om att kunna sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv. (Detta fick jag lärta mig redan i småskolan, men utbildningen är väl inte vad den en gång var.)När man ska bedöma en människas gärning måste den också bedömas i relation till den verklighet och den kultur där vederbörande verkar. Och vilka problem det handlar om. Det finns många träningnsmetoder och man ska själv välja den man anser fungerar långsiktigt. Kom bara ihåg en sak: de flesta problem Millan kurerar löser du inte med lite god vilja och en köttbulle. Det kan jag lova.

Det jag försöker komma fram till är att för varje negativ åsikt du, min anonyma kamrat, kan gräva fram kan jag gräva fram 100 positiva. Det betyder inte att jag har rätt eller att du har fel. Bara att vi tycker olika.

Det är helt ok för mig - och du får väl vänja dig vid tanken för det lär inte förändras. Jag har som sagt sett Millan jobba med egna ögon och i realtid. Har du?

Och till sist. Till god ton hör att man presenterar sig med namn när man kontaktar en människa man inte känner. Hej, jag heter Vera. Vem är du?

Ps. alla ni andra som hört av er med uppmuntrande tillrop och stöd - tack för det. Jag vet vad ni heter också. det känns skönt!

Underbara bilder

2008-10-08T15:01:00.002+02:00

För några veckor sedan var Kiefers matte Jessica och fotografen Anita Kuiper här och hälsade på från Holland. Flera dagars fotografering blev det och jag har nu hundratals fantastiska bilder på alla hundarna... Eller vad sägs om dessa underbara bilder på Alice och hennes kull....

Jag blir så trött

2008-10-07T18:53:00.048+02:00

I dagens tidning attackerar hundspykologen Anders Hallgren den amerikanska hundtränaren Cesar Millan. Djurplågeri, menar han. Tortyrmetoder.

Låt mig börja med att säga att jag har stor respekt för Anders Hallgren. Han är en både kunnig och skicklig hundmänniska. Men han har inte monopol på sanningen. Och i det här fallet tycker jag faktiskt att han är ute och cyklar.

En annan hundpsykolog som jag ska låta vara namnlös sa en gång att om en metod fungerar långsiktigt är den bra. Cesar Millans metoder fungerar långsiktigt. Det vet jag – för jag har sett det med egna ögon.

Min kamrat Lauri, som jag jobbade med under min tid i skivbranschen för jag vet inte hur länge sedan, bor i Los Angeles. För nästan 10 år sedan hade hon jätteproblem med sina två rottweilerpitbullgudvetvadblandningar som var helt okontrollerbara. Hon hade adopterat dem som små söta valpar från ett så kallat shelter (en plats där oönskade hundar lämnas in för att i bästa fall få nya hem, i värsta fall avlivas).

Nu var de tre år och inte alls så söta längre. De flög på allt som rörde sig och allra helst varandra och till sist var det så illa att hon inte vågade gå ut med dem. Hon stängde (som så många amerikaner) helt sonika in dem på bakgården, men problemen blev bara värre och värre.

Lauri blev gravid, maken ville att de besvärliga hundarna skulle avlivas på rot, de var farliga. Alla dyra hundtränare (och det var en hel del) de anlitat hade sagt att hundarna inte gick att fixa, de var galna helt enkelt… Men Lauri ville inte ge upp…

Hur som helst – en sommar när jag var där och hälsade på tog hon dem (och jag fick åka med) till en hundtränare i södra Los Angeles, en man som hon hört kunde uträtta underverk. Detta var före the Dog Whisperer, men Millan var redan välkänd för sin fantastiska förmåga att rehabilitera problemhundar och träna deras ägare.

Och det var mest ägarna som tränades. Millan var lugn och vänlig, men samtidigt kompromisslös och tydlig. Vad var hundarnas bakgrund och historia. Hade de medicinska problem? Hade de ont? Uppvisade de rädslor och i så fall när? Vad hände när det gick fel första gången? Hur började det? Vad hade ägarna gjort åt det? Han ställde tusen frågor. Och alla gick ut på samma sak: Vad behövde hundarna? vad krävdes för att de skulle må bra? Hur skulle människorna förändra sitt beteende för att ge hundarna förutsättningar att bli sunda, balanserade individer...

Kort sagt. Det Cesar Millan lärde min vän var att vi människor är till för hundarna och att det är VÅR skyldighet att ge dem det liv de behöver. Det är VÅR skyldighet att skapa en nära och förtroendefull relation som bygger på ömsesidig förståelse och respekt.

Och vad föreslog han då? Ja inget som skulle ge Anders Hallgren magknip, den saken är säker. Motion i kombination med fysisk och mental stimulans. Konsekvens, tydliga riktlinjer och lugna men bestämda signaler… Allt detta bidrog till att dessa hundar efter ett par månader förvandlades helt. Det var inte gjort över natt, det var ingen quick-fix och det krävdes inga speciella halsband eller annan utrustning. Bara Millans otroligt kloka metodik och fantastiska hand med hund.

Det var alltså inga tortyrmetoder eller straff, hugg och slag det handlade om. Det var en fråga om bra hundhållning och bra hundpsykologi – något som ledde till att båda dessa avlivningsfall levde långa, lyckliga och väl fungerande liv och blev balanserade och trygga familjemedlemmar och Lauris tre barns allra bästa vänner under uppväxten.

Jag ser faktiskt än idag betydligt hårdare metoder (och betydligt mer ilska och höjda röster) nyttjas på kurserna på brukshundklubbens apellplan än jag såg hos Cesar Millan. Och efter att ha följt hans föreläsningar och TV-program kan jag inte se att hans grundläggande metodik ändrats speciellt sedan jag var där första gången.

Hos Millan fanns en stor flock med före detta aggressiva problemhundar som levde sida vid sida… Hundar som tidigare ansetts som en fara för sin omgivning och som nu var balanserade, välfungerande, harmoniska och en fröjd att se. Han kunde gå långa promenader med hela denna flock lös.. och alla hundarna löd honom med en trygg och glad självklarhet jag inte sett vare sig förr eller senare (även om Gerard O’Shea kommer bra nära) och som jag skulle vara villig att ge min högra hand för att uppnå.

Jag har nog aldrig blivit så imponerad i mitt liv. Och det jag skulle vilja se är om alla ni, som idag – utan att egentligen ha satt sig in i frågan – gastar om Millans förfärliga tekniker, kan uppnå detta. Jag skulle vilja se er ta en 20-30 dödsdömda och utdömda och så kallade farliga hundar och rädda dem till ett nytt, lyckligt och värdigt liv och få dem att leva och fungera i en stor flock utan problem. Och jag skulle vilja se er hjälpa lika många hundar och människor till nya, balanserade och väl fungerande liv som Cesar Millan har gjort. Inte i dagar efter kursen är slut, utan i veckor, månader och år.

Mina hundar är lyckliga och balanserade. De är glada och trygga. De är älskade och fullvärdiga medlemmar av min familj. Jag använder Millans metoder och principer för att mina hundar mår bra av dem... Så enkelt är det!

Men varför väcker då Millan en sådan anstöt. Jag vet inte, men jag har en teori. Det finns idag en trend där man väljer ut en detalj av vad någon gör, tar den ur sitt sammanhang och sedan orerar om hur hemskt och fel det är – utan att sätta sig in i helheten.

Jag undrar om Anders Hallgren någonsin själv sett på Millan med öppet sinne, om han lyssnat på det Millan faktiskt säger och inte det folk påstår att han säger. Om han tagit sig tid och besökt Millan för att själv se vad som pågår där och hur Millan arbetar och resonerar kring olika individer.

(Om han gjort det hade han ju, precis som jag, säkert fått se inte bara en avlivningshotad hund förvandlas till en lycklig individ i en lycklig familj – en förvandling som var långsiktig och bestående långt efter det att sessionerna på Millans center var över.)

Jag tror inte det… För Anders Hallgren är alldeles för mån om hundar för att helt kunna förkasta något som hjälpt så många och som räddat så många liv.

Kanske är det så att Millan väcker sån ilska för att han är så känd… Han är ju inte den första framgångsrika hundmänniska som fått utstå en massa spott och spe. Jag har varit på en del av hans föreläsningar… och WOW säger jag bara. Jag har lärt mig så mycket, så mycket och samtidigt insett hur vansinnigt lite jag vet. Och det Millan får mig att sträva efter är att aldrig sluta kämpa för att lära mig mer, för att förstå mina hundar mer, för att ge dem mer och bli den bästa människa jag någonsin kan – för dem.

Jag älskar mina hundar och jag lägger ner mycket kraft och energi på att vara den bästa hundägaren jag kan. Jag använder Millans metoder och finner faktiskt därför Hallgrens uttalanden om djurplågeri och tortyr direkt förolämpande - om han nu är så rabiat som tidningarna vill få honom att framstå som.

Och på tal om de mjuka metoder som Hallgren förespråkar (och som jag också lever efter, i kombination med Millans tankar om ett lugnt, konsekvent och bestämt ledarskap och exercise, disciplin and affection) vill jag bara påtala att jag inte finner IMMI-tekniken att till exempel svälta en hund i upp till tre dagar för att man ska få bättre kontakt med den speciellt mjuk eller vänlig heller – om man tar den ur sitt sammanhang.

Så kära vänner… Läs böckerna, åk på seminarierna, LYSSNA på vad mannen faktiskt säger och inte vad ni vill tro att han säger.

Och innan ni ringer och skriker på mig – jag har all respekt i världen för era åsikter, men jag HÅLLER INTE MED. Och ska ni förändra det får ni nog komma med starkare motbevis än osakliga utläggningar i tidningarna. För det är väl inte på allvar så att Anders Hallgren tror att alla problem går att lösa med en köttbulle… Det är i alla fall inte det intryck jag fått när jag läst (och ja jag har dem alla) hans böcker om och om igen.

Och for the record – näe jag gillar inte heller Millans så omdiskuterade halsband och visst kan de ställa till med en jäkla skada om de används fel. (En kökskniv är ett dödlligt vapen i fel händer) Men hallååååå det kan dressyrlänkar, retriverkoppel och haltigrimmor också… Varför skickar ni inte kedjebrev om att förbjuda dessa dressyrhjälpmedel också? Näe men förlåt, jag glömde – de promotas ju inte av Cesar Millan. Då kan de ju inte vara farliga… eller?

Lite mer saklighet i debatten skulle inte skada. Anders Hallgren och hans kunniga kollegor är för bra för att sänka sig till den här nivån… NI är också jätteduktiga - och ni kanske har valt en annan väg till målet. Men påstå inte att Millans metod inte fungerar - för det gör den. Om man gör som han GÖR och SÄGER... inte som ni utmålar det. För det ni säger att Cesar Millan står för - det tycker jag också är förkastligt. Men det är era ord och inte hans. Det är inte det HAN säger och gör... Det har jag sett med egna ögon.

Häpp!

Som mormor som barnbarn

2008-10-05T10:34:00.007+02:00

Selene 7 månader och mormor Daisy 6 år...

tjocka släkten (fortsättning)

2008-10-05T10:21:00.008+02:00

Och så mamma Willow och moster Jane (båda 4 år)

Tack Anita för underbara bilder

En regnig morgon

2008-09-30T09:41:00.003+02:00

i goda vänners lag...

Tiden går alldeles för fort

2008-09-25T12:35:00.011+02:00

Som vanligt är det full rulle och jag har alldeles för lite tid att skriva. Hösten är här och naturen börjar explodera i hundratals färger. Om bara några veckor kommer morgonpromenaderna nere vid sjön att vara som att gå genom ett fyrverkeri. Vattnet måste vara skitkallt men alla hundarna insisterar ändå på att ge sig ut och simma varje dag. Senast ut var Robyn som rusade ut efter mamma med hög svans och blev mäkta förvånad när botten plötsligt bara försvann under tassarna. Nåväl – även denna hund kan simma vet vi nu. ☺

Valparna fyllde åtta veckor i tisdags och har börjat åka till sina nya familjer efter att ha besiktigats och hjärtkollats en sista gång innan leverans. Det är en underbar känsla att se de små börja bonda med sina nya familjemedlemmar – den tröttnar jag aldrig på och nu vill jag bara önska er alla lycka till och hoppas att ni får ett långt, friskt och underbart liv tillsammans.

Jag borde egentligen jobba, men eftersom Robyn är vaken är det en näst intill omöjligt uppgift. Att dra i datakablar och telefonsladdar är hennes stora hobby och hon har nästan lyckats få ner min nya MacBook på golvet två gånger… Den är redan lite tilltufsad efter att Jane snodde den och tuggade lite på ena hörnet så jag vill verkligen inte att den ska åka på mer stryk nu – då tror jag den lägger ner för gott.

Selene är nu i höglöp och om möjligt ännu mer förvirrad än vanligt. På spårkursen i helgen hittade hon först inte spåret utan vimsade mest runt och tittapde på snitslar, spanade efter några människor längre bort i skogen och åt harskit med stor frenesi… Vaddå blodspår? Var då?? (Den enda kröken i spåret hittade hon däremot klockrent så kanske hade hon lite koll trots allt, vad vet jag) Klöven trallade hon förbi på mindre än en halv meters avstånd inte mindre än tre gånger innan hon ramlade över den. Däremot bar hon den tillbaka till bilen med stolt hållning och hög svans. Kanske borde se om jag kan skola om henne till apporterande fågelhund för det där med eftersök är kanske inte hennes största talang. Nåväl – lagom till nästa gång är hon ur löp så vi får hoppas att vi får några bra rundor innan hon blir skendräktig! Åh vad kul det är att ha ungtikar!

Masse däremot spårar som ett lok när han väl kopplat på hjärnan och matte Mia såg rejält andfådd ut när hon kom tillbaka efter avslutad skogsrunda. Denna gång var det matte som bar på klöven, Masse försöker nämligen (som den stolta BARF-hund han är) äta upp den, så det gäller att ta tillbaka den snabbt när han hittat den!

Masses bror Nicky (Kirium’s Spirit Dancer) skulle bli pappa var det tänkt, men vid ultraljudet trodde veterinären att tiken var tom. Trist, men sånt som händer, vi slår en plåt om nögra veckor för att vara på den säkra sidan, men ni som väntar på valp ur den kullen får tyvärr antagligen vänta till i vår när vi gör om parningen igen... Nu väntar jag på att vackra Jane ska gå i löp, sen är det förhoppningsvis hennes tur at få bebisar.

Alice har nu haft två rejäla kullar och har därmed gjort sitt i valplådan. Lite vemodigt känns det allt, en mer underbar mamma får man leta efter. Alla mina tikar är kanon med sina valpar, men Alice är ändå helt unik. Valparna är trygga, självsäkra och otroligt signalsäkra. Väluppfostrade och respektfulla mot alla vuxna hundar och har bara smält in i flocken på nio vuxna hundar här hemma. Det värsta jag vet är den sortens åtta veckors valpar som man ser ibland där mammorna antingen inte kunnat (eller fått ha dem hos sig länge nog för att) uppfostra dem ordentligt. Såna valpar rusar fram med uselt språk och försöker tutta på allt, eller busa med allt som rör sig, och får onödigt mycket däng och tappar alldeles för mycket självförtroende under sin första tid.

Alice har bra pli på sina små och är därför gärna och mycket med valparna fortfarande – hon leker och röjer med dem. Visar dem omgivningarna och uppfostrar. Allt med samma trygga och fasta hand. Och aldrig att de ens skulle komma på tanken att försöka få en slurk mjölk utan att först vara inbjudna. Som det är nu får de bara tutta på kvällen innan de går till sängs vad jag kan se. Alice sover fortfarande hos dem (hon vill det) och varje kväll innan sängdags när hon kommer in till dem så sitter åtta små ljus på rad och tittar förväntansfullt på mamma. Sen måste hon ge dem någon sorts signal för alla rusar fram och börjar dricka. Det är enda gången på dagen detta är tillåtet, om de inte får några slurkar på natten förstås – det kan jag inte se och kameran täcker inte det hörnet av valprummet där deras säng står.

Alices mamma Beau, moster Hedvig och mormor Jane var alla lika fantastiska mammor som hon – så jag hoppas naturligtvis att det ska gå i arv även till hennes dotter Sparkle som jag planerar att para nästa år. Nu har Robyn och syskonen somnat – dags för lite yrkesverksamhet. Mer senare.
Så här trötta var ligan efter tisdagens veterinärbesiktning…

ps. Alla ni som mejlat och letar valp - nej, det finns inga hanar kvar i Masses kull i Danmark heller. Alla är sålda... Eventuellt finns det någon tik kvar - kontakta Gitte Friis vid intresse. Nästa kennel jag vet som planerar valpar är Maxinice. Där ska Zapata som är pappa till den här kullen snart bli pappa igen är det tänkt - kontakta Lena Stople vid intresse.

Hösten är här

2008-09-14T07:41:00.007+02:00

luften är hög och klar och det är helt förtrollande vackert i skogen nere vid sjön. Så här mysigt hade vi det i morse. Mormor Daisy och Selene...

Svea BIR-valp

2008-09-13T21:16:00.004+02:00

Masse är inte den enda som varit på utställning. Idag blev Selenes syster SveaBIR-valp och åkte ut som nummer sju i gruppen. Bra jobbat (och snygga öron har hon också). Grattis till Svea och hennes duktiga matte Nina från hela familjen!!!

Introducing Robyn (och upp som en sol, ner som en... Masse!!)

2008-09-13T10:37:00.036+02:00

Här är vår senaste familjemedlem Kirium's Amitiel, som är den valpen jag kommer att behålla själv ur den här kullen. På bilden är hon 6 veckor.

I övrigt kan jag berätta att hela kullen varit inne på sin första besiktning och hjärtundersökning och det gick bra. Är på väg ut för att rycka manen på Sasha och jobba mig igenom ardennerns rastaflätor så att han ser civiliserad ut nu när betessäsongen är över, sen ska jag försöka hinna sela på honom och harva ridbanan också innan Gisela kommer.

Dagens utställning på Sofiero står vi över. Både Jane och Selene var anmälda, men valparna är bara sex veckor och jag vill inte ha med mig någon smitta hem, så det får vara.

Masse och Mia var dock där för att försvara familjens färger och det gick... sådär får man väl säga. Masse har ställts ut sex gånger innan i år. En grupplacering, fyra BIR, ett BIM (slagen av Jane) och ett CK har det blivit... Men säg den lycka som varar för evigt. Idag visslade han ut utan CK i championklass. Och visst - hans mun är inte den snyggaste, det är jag den första att skriva under på. Men den är ingen katastrof heller. Jag sa faktiskt skämtsamt till Mia innan utställningen att "eftersom det är en tysk domare åker han säkert ut utan CK för bettet"... Men inte kunde jag väl på fullt allvar tänka mig att dagens utställning var en tävling om bästa mun??!! Skämt åsido... så där är det i utställningsvärlden - ena dagen är man superstar, andra inget värd. Har själv en gång gått från ett blått band till BIR med över 25 i rasen med samma hund, för samma domare, med en vecka emellan i två olika länder. Förklara det den som kan...

Drar osökt tankarna till en annan utställning när en annan domare (också tysk - kan man tänka sig) hivade ut Sophie och en annan tik med nollor (alltså för rasen diskvalificerande fel) för var sin liten minimal knyck ytterst på svansen! Nåväl, protest lämnades in och domaren tvingades ändra (det är nämligen enligt standard inget diskvalificerande fel, bara mindre önskvärt, precis som spretiga, tassar, stora underbett, stora vita bröstfläckar och mycket annat) och det blev två gula band istället. Den ena tiken var BIM på en rasspecial tidigare samma år, och Sophie har ett gäng CK (inklusive tredje bästa tik på en av årets rasspecialer) i bagaget. Men... de har varsin trea... Ska de gå bort som avelstikar då? Eller förlorade de bara den dagens tävling om mest korrekta svans??

Innan någon går igång nu vill jag påpeka att jag inte alls har något emot tyska domare. Tvärtom, jag ställer både ofta och gärna i Tyskland, Daisy har ju till exempel ett gäng BIR, grupplacering och Bundessieger titeln därifrån. Men jag tycker att en hunds fel ska bedömas i relation till hur allvarliga de är och hur de påverkar en hunds funktion, allmänhälsa och dagliga liv. Givetvis kan man hålla CK:t för ett fel enligt standarden (t ex Masses mun, Nixons sot i pannan, Sophies svans eller Willows melerade klor), inget snack om det. Men frågan är vad man samtidigt släpper igenom och hur allvarliga de felen är för hunden. Om man som domare tycker att (några exempel på vad som jag upplevt att inte få CK på en hund för genom åren) saknade p4:or i en ras där standarden inte kräver ett komplett bett, ett bett som är ytterst minimalt skevt men inte påverkar hunden menligt, någon vit tå, ljusa klor, liten vit bröstfläck (tillåtet), inte helt svarta öron (standarden kräver bara mörkare än kroppen), sot i pannan, sot på bröstet, ojämn fawnfärg (så kallad two-tone där hunden är ljusare på magen, benes insida och i baken), ojämna tänder i underkäken, ett ärr i pannan, någon centimeter för kort svans, vikta öron (ägaren tejpade inte) eller en minimal knyck längst ute på svansen är ett större problem än (och nu talar jag generellt om hundar jag sett vinna och inte om någon specifik hund från idag) så korta nosar att hunden har problem med andningen, karpade rygglinjer som skriker spondylos, rörelsemönster som är direkt sjukliga, rejäla hältor, hundar som attackerar andra hundar i ringen, hundar som försöker attackera publiken som sitter utanför ringen, så dåliga bakbensvinklar att hunden löper stor risk att smälla ett alternativt båda korsbanden, rutinerade hundar med mer än en championtitel som fortfarande är så rädda att domarna inte får ta i dem, så stora underbett att hunden inte kan få upp en godisbit från ett golv, inåtrullade ögonlock med de problem det leder till, så trånga näsborrar att hundstackaren knappt får luft, hundar fulla av furunkulos och andra hudåkommor, eller andra problem som påverkar hela hundens liv negativt, så håller i alla fall inte jag med.

Personligen tycker jag att det är skitkul att ställa ut. Men det där snacket om att det endast är så man ska värdera sitt avelsarbete är jag något skeptisk till... Titta bara på Masse - gruppplacerad och en handfull BIR på raken - sen inget CK... Är han en superbra hund, som givetvis har sina fel som alla andra bra hundar, eller är han en medelmåtta? Ja säg det? Det beror ju på vem man frågar... Jag vet i alla fall vad jag tycker...

Grattis till Susanne och Cappuccino av Showmann som tog BIM idag. Bra jobbat! Vi är alla glada för er skull :)

Imorgon är det dags för viltspårskurs med Selene igen. Lillan började löpa idag så vi får väl se hur hon fixar det. Bra näsa ligger i generna får man nog säga... Teyla har precis börjat en kantarellsökkurs rapporterar matte Gitte i Danmark och det går bra.(Och ytterligare ett hurra för att katten lever än!!!). Nåväl - verkligheten kallar. Mer senare...

Nicky är omröntgad och Masse är pappa!

2008-09-11T14:22:00.005+02:00

Nu har vackra Nicky (Kirium's Spirit Dancer) röntgat om sina höfter. Och den här gången blev resultatet ett C. Höfterna var på gränsen till B men sånt flyt hade vi inte...
Hur som helst - om allt går som planerat blir den här snyggingen snart pappa. Men brorsan Masse (SUCH Kirium's Miracle Worker) hann före. Han fick en hel drös bebisar i Danmark häromdagen.

Vild och vacker

2008-09-11T09:51:00.007+02:00

Här en bildserie på Selene (Kirium's Tiger Lily) som är den valpen jag behll själv ur förra kullen. Hon har precis fyllt 8 månader och vatten är det bästa hon vet.

Valparna 6 veckor

2008-09-09T09:20:00.001+02:00

6 veckor på tisdag

2008-09-07T21:43:00.001+02:00

Kirium's Andariel på nya äventyr....

Plommontjuven

2008-09-01T09:40:00.003+02:00

Plommon är gott tycker Teyla. Och om inte matte bjuder på dem får man väl hämta själv.

Fyra veckor idag

2008-08-26T19:36:00.003+02:00

Fast bilderna är från igår. Alla mår bra och växer så det knakar. De sover fortfarande bredvid min säng tillsammans med mamma, men på dagarna röjer de för fullt i lekrummet... Och när det inte regnar har de passat på att vara lite utomhus också. Det tycker de är toppen.
Jag har så mycket att göra att jag knappt huinner andas, men när det lugnar ner sig lovar jag att skriva lite längre. Jag har massor att berätta....

Favorit i repris

2008-08-12T18:25:00.003+02:00

Detta förvånar säkert ingen som känner mig. MEN.. jag kan inte hitta min kamera... Maken har "inte tid" att ta bilder. Då får man ta till mobiltelefonen och resultatet blir därefter.
Här i alla fall två bilder från för fem minuter sedan... Håll tillgodo: Middagsdags i valplådan.

Ganska fantastiskt

2008-08-12T00:56:00.005+02:00

Kom att tänka på... (eftersom jag lider av grav sömnbrist och Alice har bestämt sig för att jag inte får sova nu heller så tänker jag väldigt mycket...) är det inte rätt häftigt ändå. När man tittar på till exempel Masse och jane... att för några år sedan låg de i samma valplåda som den här kullen (Jane med mamma Daisy och Masse med mamma Maggie - och nej givetvis inte samtidigt) och de satt, precis som de här valparna också i min handflata och dinglade med tassarna... Nu väger båda nästan lika mycket som jag...
Ledsen om jag upprepar mig gott folk. Men det är urhäftigt. Faktiskt!

Massa Masse

2008-08-11T10:16:00.010+02:00

Tre raka cert (två BIR och ett BIM) på tre utställningar. Och en grupp-placering. Masse (Kirium's Miracle Worker) och hans ägare Mia och Hugo har världens flyt just nu. I helgen blev snyggningen BIR och svensk champion på utställningen i Ronneby och idag visade ett utlraljud att han ska bli pappa. Den blivande mamman heter Friisengårdens Belladonna och bor hos sin uppfödare Gitte Friis i Danmark. Mer information hittar ni på Friisengårdens hemsida.
Här är hans kritik: Strong male, excellent condition and proportion. Masculine head, strong body, excellent topline, good chest, enough angulation in front well behind, excellent movement. Domare var Rita Kadike-Skadine från Lettland. BIM var Cappucino av Showmann. Grattis Susanne!

När drömmar slår in....

2008-08-09T09:25:00.008+02:00

I slutet av 2004 köpte jag en underbart söt liten röd hanvalp på kennel Bulldale i Finland. Tanken var redan då att använda honom på Alice. Men det är ju en lång resa från drömmar till verklighet. Zapata, som han heter, skulle vara snygg, mentalt stabil och frisk. Annars fick det vara. Men för en gångs skull gick allt som jag tänkt mig. Hunden är precis så snygg som jag hoppats. Höfter och armbågar är rena och snygga (B och 0), hjärtat utlraljudat utan anmärkning hos Torkel Falk. Zapatas temperament är exemplariskt och mer därtill och nu är han nästan fyra år gammal och har hittills inte varit hos veterinären mer än för en liten fraktur i ena handleden som han fick under våldsam lek som valp och en gång för ett inflammerat öra. Zapata, som bor hos min utställnings-ointresserade syster i centrala Norrköping, är en fantastisk kille. Han fungerar perfekt i alla sociala sammanhang, är trygg, öppen och stabil. Han är lugn och vänlig mot andra hundar och smådjur och älskar människor.

Alice, som jag importerat från kennel Lombardy i England (hennes mamma är en helsyster till min Hedvig som är mamma till Daisy och Maggie) blev också precis så bra som jag hade hoppats. Gladast av alla, husses prinsessa och ett charmtroll utan like och make. Hon är inte speciellt road av utställningar (och det är synd för hon är riktigt prydlig och om hon bara visat sig hade hon kunnat vinna mycket) men älskar att spåra, röja på agilitybanan och ha annat kul tillsammans med sina tvåbenta. A höfter, snygga armbågar (ja gott folk hon är röntgad och nej hon är inte avläst i Sverige, min lilla civilprotest mot försäkringsbolagen fortsätter) och hjärtundersökt utan anmärkning. Hon är nu fem år och har aldrig varit hos veterinären, mer än för rutinbesök och för att operera bort en fästing som krypit in under huden på henne och orsakat en stor böld. Efter det åkte hon dessutom på borrelia med åtföljande antibiotikakur. Hennes första kull med Owen föll väl ut och ur den exporterades det valpar till bland annat Finland, Danmark och Ryssland. Jag behöll Sparkle hemma och hon är precis lika vacker, sund och charmerande som sin mamma.

Nu har stunden äntligen kommit. Efter år av drömmar, förhoppningar och planerande sitter jag med en kull ur just den här kombinationen i lådan. Och jag är så glad.
För drygt tio dagar sedan födde Alice nämligen åtta underbart vackra valpar. Sex hanar och två tikar. Sedan dess har det varit full rulle i valplådan. Alla mår bra så här långt och växer så det knakar – jag är så upptagen av att titta på dem att jag knappast har en minut över till annat. Den här perioden är så fantastisk och allt händer så fort. De små har redan öppnat ögonen och gåtränar för fullt...

Alice är, återigen, en helt fantastisk mamma. Första veckan vaktar hon dem så intensivt att ingen utom Phil och jag får komma i närheten, men nu släpper hon glatt in kreti och pleti för att förevisa sina underverk. Hon tar perfekt hand om de små och är verkligen vad min gamla uppfödarmentor kallar en Supermom ( ja det ska vara stort S – som hundmammornas motsvarighet till Superman typ). Det slåt mig gång på gång vilken underbar tik hon är. Och det känns lite sorgset att pensionera henne nu – men hon har haft sina två kullar och det räcker bra. Nu ska hon bara gå här hemma och vara älskad, precis som Maggie och Daisy som båda också gjort sitt på avelsfronten.

Det enda tråkiga i sammanhanget var att jag tyvärr fick åka in till djursjukhuset och snitta ut en död valp dagen efter födseln. Den hade lagt sig tvärs över i livmodern och kom inte ut på egen hand. Det är sånt som händer, men det som är så irriterande är att jag åkt in och röntgat henne innan valpningen för att få reda på hur många det var. Och då sa de åtta valpar. När åtta hade kommit ut hade jag på känn att hon inte var tom så ringde in för att dubbelkolla – och nej då, det var säkert ingen anledning att komma in om åtta hade kommit ut. Ja hejsan… nu var det visst nio – och in fick vi åka trots allt.

Som vanligt har jag öppnat en valpblogg. Om någon av er som ska ha valp inte fått en inbjudan, hojta till så fixar jag till det. Där kan ni följa era blivande familjemedlemmar från dag till dag…

Så över till andra nyheter. Vår lilla tjej i USA mår toppen, så även den hanvalp vi köpt i Ungern (och ja - om han blir bra har jag redan stora planer för honom), bilder och stamtavlor kommer här på sidan inom kort. Om några månader är det dags för dem båda att komma till Sverige. Gissa om vi längtar. På måndag vet vi också säkert om Masse ska bli pappa eller inte – då ska nämligen Bella ultraljudas. Vi håller alla tummar och tår. Annars inte mycket nytt under solen. Maken har lovat att ta bilder på de små under helgen så håll utkik – de kommer snart.

Valparna har kommit

2008-07-29T08:24:00.002+02:00

EFter en lång men lugn natt har Alices valpar nu anlänt. Så här långt har allt gått bra. Skriver mer när jag sovit ut och allt lugnat ner sig lite.

Lite av varje

2008-07-26T10:37:00.011+02:00

Oj – nu har det gått evigheter och jag har inte hunnit skriva en endaste rad i bloggen. Jag har dock påbörjat en hel del poster hemma – så här kommer ett sammandrag av den senaste månadens händelser.

Världsutställningen och World Bullmastiff Specialty 2008 i början av juli

Vilken vecka det var. Världsutställning, rasspecial och huset fullt av folk. Jag tror sällan att jag skrattat så mycket oavbrutet och knappast att jag någonsin har varit så trött.
Ni får ursäkta frånvaron av bilder i den här berättelsen, men vi hade alla så mycket att göra att ingen lyckades få kameran ur väskan mer än någon enstaka gång.
Egentligen skulle äventyret börjat sista helgen i juni när Billy och Vikki (Copperfield) tillsammans med ett helt gäng engelsmän och jag och Jane skulle sammanstråla med Franky (Woodbull Farm) nere i Holland för att ställa på den holländska specialen och sedan tillsammans resa vidare upp till Stockholm för världsutställning och rasspecial med en mellanlandning hemma hos mig.
Jag hade jobbat som ett svin hela veckan och var så trött att det visade sig vara en usel idé at försöka köra 90 mil över natt eftersom jag somnade vid ratten och nästan råkade riktigt illa ut i norra Tyskland. Så jag återvände hem och avstod från de första två utställningarna.

På måndagen anlände 12 pers och jag vet inte hur många hundar här hemma. En ledig och avslappnad tisdag (Gitte anlände från Danmark med Rocky och Annabel på kvällen) följdes av upp tidigt på onsdagen för att ta vägen om hjärtspecialisten Torkel Falk för att hjärtundersöka Sol, en hane som jag ska använda framöver och Rocky. Båda klarade sig igenom det hela helt utan anmärkning även om Sol tyckte att det där med att ligga still på ett bord och undersökas med en ultraljudapparat var bland det fånigaste han varit med om på länge.

Två hjärtintyg rikare lastade vi in oss i bilarna igen för vidare resa upp till Stockholm och hotellet. Franky, Inge och deras underbart söta dotter Gitte mötte upp på vägen och på hotellet mötte vi även Peter, Pam och Jackie som flygit över från England för att heja på.

Efter en middag med många skratt och mycket rödvin var det dags att gå till sängs. Start nästa morgon var nämligen klockan 5!!! Inte för att Älvsjömässan låg så långt borta, men för att vi ville vara ute i god tid för att komma igenom veterinärbesiktningen tidigt och kunna ta oss till ringen i lugn och ro. Jag hade inte anmält Jane (missade deadline igen!!!!) så hon fick stanna på hotellet och jag ägnade istället dagen åt att titta på hundar och vara allmän springsjas.

Det gick jättebra för alla och allra bäst för Franky som blev världsvinnare med sin unga hane Bosco (Flandersli of the Woodbullfarm). Det firades med champagne, champagne och mer champagne när vi var tillbaka på hotellet efter en lång dag.

Lite (!!) vodka blev det visst också och jag var inte helt i form när vi vaknade. Gitte som hållit sig till cola light och lite rödvin var däremot fräsch som en nyponros och åkte på att lasta både bil och hundar klockan fem nästa morgon när det var dags att bege oss till Norberg. Jag var nämligen fullt upptagen av att bota min djävulska huvuvudvärk.

Så var det dags för nästa upplevelse. Gitte skulle köra till Norberg. För hon kan nämligen – enligt henne själv – köra vad som helt. Vad som helst som inte har automatlåda visade det sig. Efter att vi hoppat genom parkeringsgaraget och frk Friis nästan orsakat seriekrock på en av Stockholms gator brast det fullkomligt för mig och jag hivade (ja hivade) ut henne ur min bil och kidnappade John ur en annan bil, så fick han köra. Själv var jag nämligen osäker på om jag inte låg över gränsen och ville inte riskera något.

Hur som helst – vi anlände i Norberg i ett stycke även om Julie, Pam och Gitte i bilen bakom hade en skräckupplevelse som involverade en långtradare när John och jag gjorde en plötsligt u-sväng efter att Lena Stolpes telefoninstruktioner visade sig vara (surprise) fel fel FEL!!

Sen var det dags för utställningen. Över 100 bullmastiffer på plats, en härlig känsla. För oss svenskar är det ju en nästan ofattbart hög anmälningssiffra – för engelsmännen är det däremot vardagsmat med så många hundar. Just därför är det faktiskt Daisys och Janes goda placeringar i Engand som jag är mest stolt över – där har man ju en ordentlig konkurrens….

Hur som helst – det gick bra för alla igen. Denna gång blev Sandor BIR och BIM med Carmen och Zeb. Rocky blev bästa juniorhane och hade nog kunnat bli bästa junior också om han inte fullkomligt lagt a och vägrat visa sig när det var dags…

Förutom två svenska veteraner av fyra deltagande var det faktiskt bara sex svenska hundar som överhuvudtaget placerade sig i klasserna. Finas Valle blev fyra i championklassen, Yaya fyra bästa juniortik och vackra Jane blev fyra i öppenklassen. Gissa om jag var glad!

Grattis även till Librrani för bästa junior och till Trude och Rune för många bra placeringar! Och till Skrynklans för bästa avelsgrupp båda dagarna. Vilken bedrift!

Efter avslutad tävling var det dags för långpromenad med hunderna vid den underbart vackra sjön – Vikki , Sam och några andra tappra badade men de flesta av oss stod över – en god middag med gott vin och sen stupade Gitte och jag i var sin säng. Något party var det inte tal om, vi var alldeles för trötta. Men en del hade mer energi och en del av den engelska brigaden var påtagligt matta i pälsen nästa morgon.

Efter en lugn frukost var det dags att packa bilarna igen för återfärd hem till oss. Franky, Inge och deras undersöta dotter Gitte valde att köra direkt ner mot Holland. Övriga ligan stannade till här för lite middag bestående av Phils numera legendariska spagetti bolognaise och en ledig kväll med bad i jacuzzin på däcket.

Resan ner tog drygt åtta timmar – Gitte, som inte hade hundvakt i fler dagar, packade in hundarna i sin bil och körde vidare fem timmar till upp till norra Jylland. Vi andra satt i sommarkvällen med våra glas vin och led med henne och var glada för att det inte var vi som hade så långt hem. Man måste nog vara liten galen för att ställa ut hund.

Söndag kväll la sig lugnet över vårt hus igen. Alla engelsmännen körde vidare efter att ha fått hundarna maskade och frontlinade inför återförseln till England av underbart snälla Erik, som öppnade sin mottagning på en söndag för ta hand om allt detta, stämpla alla pass och som sedan inte ens ville ha betalt. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna alla dessa underbart snälla människor i min omgivning – men tacksam är jag i alla fall.

Jane svensk och dansk champion

Veckan efter världsutställningen var det dags för årets tredje utställning för vackra Jane. Och ännu en gång gick det kanon! Den engelska domaren Steve Hall gav henne en underbar kritik och satte upp henne till BIR i Tvååker. En extra bonus var att Masse blev BIM och fick sitt andra cert för i år, förra utställningen blev han BIR och BIG4 så jag ska verkligen inte klaga! Om allt går enligt planerna ska han bli pappa snart – på en annan kennel. Mer om detta när jag vet mer ☺
Jane ska också paras snart. Hennes utvalda är en underbart snygg hane från England som nyligen hälsade på för att hjärtundersökas hos Torkel. Och det gick alldeles utmärkt! Nu ska vi bara ha hans HD och AD resultat också innan det slutgiltiga beslutet fattas. Ett extra tack till hans underbart snälla och seriösa ägare som utan att blinka går med på att göra alla dessa hälsoundersökningar (som man normalt inte gör i England) enkom för min nattsömns skull.

Alice blir allt större

Nästa vecka är det dags. Och vi är redo. Valplådan är uppställd och alla saker på plats. Varje dag klappar vi Alice på magen i timmar och sjunger för valparna. Hon verkar uppskatta övningarna oerhört. Hon har mått jättebra så här långt genom dräktigheten med givetvis slog det till och blev världens värmebölja nu när det börjar dra ihop sig. Det innebär att hon inte äter så bra som hon borde och det bekymrar mig lite. Vi håller alla tummar och tår för att allt ska gå bra.

Ny familjemedlem

Så är vår nya bebis tre veckor gammal. En underbart söt tjej med en fantastiskt intressant stamtavla. Hon befinner sig just nu med sin mamma på en kennel i USA, men vi räknar redan dagarna till det är dags att få hem henne hit. Vi hoppas att allt går bra även framöver och lägger ut bilder så snart vi har några.

Det var allt för den här gången. Skriver mer när jag hinner.

Sommarhälsning från Frida

2008-06-28T12:18:00.002+02:00

Kom ett email från Frida (Owen/Maggie) och hennes familj i Danmark. Allt går toppen och Frida mår som en prinsessa. Här två bilder som jag tänkte att hennes syster Teyla skulle kunna bli lite inspirerad av... Frida är nämligen bästis med (håll i dig nu Gitte) en katt! Här sitter de båda och väntar på middagsmaten...

Fräck kille

2008-06-27T14:28:00.005+02:00

Jag vet att detta inte handlar om hundar, men jag kan inte låta bli ändå. För en tid sedan var min ardenner på Kulturens Östarp för att hjälpa till med vårbruket och vara kurshäst för människor som vill lära sig bruka jorden på gammalt vis. Här är några bilder på den duktiga snyggingen. På första bilden går han par med sin bästis nordsvensken Valle och på den andra plöjer han enbet.

Den blivande pappan

2008-06-26T12:24:00.003+02:00

Här är min snygging - Bulldale Zapata!

Söt tjej

2008-06-25T16:41:00.004+02:00

Här en underbar bild på Alices dotter Sparkle - även kallad turbo :). Jag längtar verkligen efter små halvsyskon till henne.

Morgonbad

2008-06-24T10:02:00.000+02:00

Bebisar på G

2008-06-23T12:13:00.005+02:00

Goda nyheter!
Idag är det 23 dygn sedan Alice parades med Zapata och ett första ultraljud visar att hon har valpar i magen! Nu hoppas vi att allting går bra och att det dimper ner ett gäng friska välskapta bebisar i slutet av juli.

Här en bild på den blivande mamman:

Glad Midssommar!

2008-06-20T11:06:00.002+02:00

Sä här skönt har vi det här hemma i väntan på gästerna...

En lyckad kombination

2008-06-19T17:42:00.010+02:00

Två av mina absoluta favorittikar är min egen Daisy (MultiCh Kirium's Daisy Fay) och Gitte Friis Anna (MultiCh Friisengården's Annabel). En sen kväll för något år sedan satt Gitte och jag och spånade och tyckte att det väl varit fantastiskt om man kunde kombinera Daisy och Anna - för tänk vilken kanonhund det skulle kunna bli. Sagt och gjort. Annas syster (Friisengården's Akacie) parades med Daisys bror Max (Kirium's Dream Catcher). Resultatet blev en endaste liten valp - men vilken valp!! Nu har Rocky (eller Rockybalboa som han heter i stamtavlan) blivit drygt 15 månader och har börjat synas lite i ringarna med ett antal CK som följd. Och det är inte så konstigt - kolla in snyggingen! Gitte och jag är verkligen supernöjda!

Och glad midsommar allihop - hoppas att ni inte regnar bort.

Väntans tider

2008-06-16T18:36:00.002+02:00

Kiefer har haft en hård vecka. Matte Jessica var bortrest i fyra dagar. Och i fyra dagar satt Kiefer vid grinden HELA dagen och väntade på henne. När det blev mörkt gick han upp och satte sig utanför garaget och väntade på hennes bil. Husse Wim fick släpa in honom i huset vid sängdags och så fort dörren öppnades nästa morgon rusade han ner till grinden igen. Han ville inte äta, ville inte leka, ville bara vara ifred och vänta på matte. Ordet lojal får en ny innebörd... eller är det morsgris det heter?

Årets tapperhetsmedalj

2008-06-16T16:07:00.009+02:00

Bullmastiffer ska ju inte ha någon större jaktlust. Men jag tror att Maggie glömde att tala om det för Teyla (Kirium's Tumbleweed Connection) när hon var liten...
Veckans, månadens, nej ÅRETS tapperhetsmedalj går till Gitte och Per som är fodervärdar åt denna intelligenta och kreativa (på gott och ont) Owen/Maggie-dotter. När jag har mer tid ska jag skriva hela motiveringen som kommer att innehålla ankor, ett tappat koppel, en frivillig resultatlös (ankorna var snabbare) simtur för hunden och en ofrivillig dito för Per (Gitte simmar av princip inte i vatten som är så dyigt att hon inte kan se botten). Han var nämligen tvungen att rädda Teyla eftersom hon fastnat med kopplet på den ö där hon och ankorna mellanlandade...
Men fram till dess får vi hålla tillgodo med lite bilder på Teyla när hon är på sitt allra mest charmerande och träningsvilliga humör (och iförd sitt nya fina söndagshalsband)...

Först lite linförighet

Sitt och platsliggning

Backa
Hopp
Apport
Problemlösning

Och en avslappande belöningsstund (destruktion är alltid populärt i Teylas värld)...

Stilstudie på vacker fransyska

2008-06-13T17:53:00.010+02:00

Äntligen!! Här några efterlängtade bilder på Sophie och hennes fodervärd Kathrine från utställningen i Vänersborg där hon blev 2:a bästa tik med R-Cacib förra helgen.
Grattis!

Kritiken löd helt kort och koncist som följer: Good broad head, Strong bone, correct dark muzzle, nice broad deep chest, good topline, good move.

Och ungefär så här trött var den lilla damen på kvällen när hon kommit hem igen!

Kära läsare - kliv ur sandlådan!

2008-06-13T10:50:00.012+02:00

Alltså allvarligt talat gott folk - har ni inte annat att göra än att detaljkolla vad folk skriver i sina bloggar och sedan sitta och ringa och skicka en massa mejl om det??

Ja, jag har ändrat ett inlägg här. Anledningen är enkel, när jag skrev att en av mina uppfödningar dött väl ung, som den första i sin kull, nyligen skrev jag ut hela pappans namn, men bara mammans hemmanamn. Detta av gammal vana, inte av en önskan att peka ut någon. Herregud - jag hade väl inte använt hanen ifråga om jag inte tyckte om honom och tyckte att det var en kanonindivid. Och det skulle väl inte falla mig - eller någon annan vettig människa heller - in att lasta enbart det ena föräldradjuret för att en hund dör. Så enkelt är det inte. En massa faktorer spelar in - en del genetiska, en del så kallade "environmental", en del slump och en del tur (eller otur beroende på hur det går). Inte är det enkelt inte - den saken är säker...

Däremot tycker jag att öppenhet är viktigt och kommer att fortsätta redovisa även det som är tråkigt och trist. Även om jag tack och lov hittills vara ganska så förskonad och givetvis är väldigt glad för det...

Hur som helst - någon av alla er välvilliga individer såg till det detta blev en höna av en fjäder och det kom då ett inlägg i den andra bloggen som jag sedan fick mejl och samtal om av andra (eller samma, vad vet jag) välvilliga individer.

Jag bara frågar - HUR SANDLÅDA ÄR DET HÄR???

Eftersom jag känner uppfödaren ifråga sen gammalt lyfte jag helt enkelt luren och ringde. Hon förklarade vad hon blivit ledsen för - att hon fått intryck av att jag ville skada hennes hane - jag rättade till det och skrev även ut mammans namn. Jag förklarade å andra sidan vad som gjort mig ledsen. Hon rättade till det. Vi bad varandra om ursäkt och stängde frågan. Summa summarum - nu är vi båda glada och nöjda och det får faktiskt ni andra vara också.

Och så slutligen för er som inte riktigt fattar - detta är MIN blogg. Jag skriver och ändrar precis hur JAG vill. Passar det inte - så LÄS INTE.

Det är helt fine by me.

Matilda i spåret och lite annat smått och gott

2008-06-12T17:05:00.017+02:00

Pratade precis med Matildas (Owen/Maggie) matte och läkningen efter operationen går toppen. Tyvärr missade hon avslutningen på lydnadskursen på grund av skadan, men Madde berättade att hon blev uppflyttad en klass under terminen för att hon var för duktig för att stanna på den nivån. Jättekul tycker jag. Det är alltid toppen när valparna gör väl ifrån sig även arbetsmässigt. Dessutom har hon och Madde hunnit med en spårkurs (se bilderna nedan, Matilda är den lilla randiga fläcken längst bort) och Matilda är superduktig. Inte snabbast i Sverige men otroligt spårsäker. Mamma Maggie spårar som ett lok och Owen var också ganska duktig så kul att se att det går i arv...

Brorsan Kiefer gick ut sin fjärde lydnadskurs som etta - och syster Sally blev ju också kursetta och månadens hund på sin hundskola härförleden. Jag är så nöjd med den här kullen, så nöjd!

Syster Teyla och Gitte går en doftdiskrimineringskurs och när hon bara har ro att koncentrera sig är Teyla mycket duktig. Lydnaden går också jättebra - när Teyla inte har alldeles för fullt upp med annat vill säga! Tur att Gitte är träningstokig för den där lilla damen behöver verkligen jobba! Ska försöka få över henne (Teyla alltså) till Sverige för röntgen och hjärtundersökning snart, men det är inte lätt att få alla scheman att gå ihop. Ser också fram emot lite bilder på Teyla och Gitte i aktion, men än så länge lyser de med sin frånvaro.

Även bilderna på Sophie (Viking Sister du Mont de l'Aigle) som fick CK, R-cacib och blev tvåa bästa tik i Vänersborg i helgen lyser med sin frånvaro. Trots att Kathrine LOVADE att skicka dem och hennes kritik igår... Jag väntar och väntar och väntar....

Kom dessutom på att jag glömt att berätta att Masses bror Remus (Steelmaz Famous Tassie/Maggie) är HD/AD röntgad. HD C och AD ua. Hjärtat var ua också. Även Nicky i den kullen är röntgad i Norge - där blev det D för slappa leder och AD ua. Husse Terje fick rekommendationen att röntga om honom när han vuxit färdigt, så det görs förhoppningsvis i höst.

Annars inte mycket nytt under solen. Shadow och jag har anmält oss till en agilitykurs och Selene ska börja på babyspår nästa vecka... Kul och spännande, men oj så svårt att få tiden att räcka till.

ps. Jag glömde. Dante (Southwind Dig a Pony Sumertyme/Willow) var stor stjärna på valpkursen. Lydig, lyhörd och förig... Tack alla underbara valpköpare för att ni gör så fint ifrån er med era valpar...

Och till sist en tråkig nyhet. Shadow har smällt i sin has ganska illa och är rejält halt. En spricka tycks det vara och den sitter dumt. Nu blir det stillhet och rehab som gäller ett tag framöver. Förhoppningsvis är han frisk till agilitykursen börkjar.

Är livslängd genetiskt?

2008-06-11T21:19:00.012+02:00

Idag fick jag reda på att Nathan, Nixon och Henrys syster (alltså en tik ur Owens första kull i Sverige som föddes på en annan kennel) nyligen fått avlivas efter en livmoderinflammation. Hon blev inte ens sju år.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är inte bara svårt – utan ofta omöjligt att finna ord när hundar dör för unga. Det är inte ok. Det kommer aldrig att vara ok.

Det är faktiskt det jag tycker är det svåraste med Bullmastiffen (och många andra raser också för den delen) att de väl ofta dör för tidigt och ofta i sådant som vi uppfödare har väldigt svårt att komma åt.

Jag försöker att alltid titta på livslängden runt hundarna i stamtavlan när jag fattar mina avelsbeslut, men ibland verkar det som om det inte spelar någon roll. Att hur hårt man än jobbar så spelar naturen en ändå spratt.

Ta min egen Hedvig (Lombardy Anna) t ex. Båda hennes föräldrar och alla de hundar jag kände bakåt i stamtavlan hade en helt ok livslängd. Hennes mamma Jane dog när hon var strax över 8 i sviterna av en operation mot magomvridning. Hennes syster Beau (Alices mamma) lever fortfarande och är nu 9. Men Hedvig själv dog ofattbart, oväntat och tragiskt i osteosarkom när hon var knappt fyra år. Av hennes valpar och barnbarn har ingen hittills (och tack och lov) fått denna cancerform - men ur hennes första kull blev ju Viggo bara 6,5 år gammal innan han dog i lymfom nyligen.

Just livslängden var en stor faktor när jag köpte in Bulldale Zapata. Förutom att hon har snygga och mentalt stabila hundar är det som imponerar mig mest med Tiina Orravas uppfödning att hennes hundar ofta lever länge. Första gången jag var hemma hos henne hade hon inte mindre än 5 glada, pigga och friska pensionärer över 10 år hemma. Vilken underbar syn det var! Jag önskar att jag en gång får uppleva det.

När jag valde hane till Willow vägde det tungt att Sumos (Southwind Dig a Pony Sumertyme) pappa levde till han blev 11. Bastion’s Louisville Slugger som är Janes tilltänkta är nu 10 och fortfarande pigg som en nötkärna och med en hel hög gamla hundar i stamtavlan. En engelsk hane jag också funderar på att använda är extra intressant för att han är linjeavlad på Torneto vom Frankental som också levde länge (11år) och att Caspers (som blev 10) pappa Butch (Todmas Winston) är mormorsfar.

Jag har själv haft förmånen att mina två engelska importhanar Owen och Casper (eller Lethal Owen of Deans by Lombardy och Todomas Ulysses som de hette i stamtavlorna) blev 10 år gamla. Men – det borde vara en helt naturlig livslängd – inte något extraordinärt. Och även om t ex Casper själv levde länge dog en av hans döttrar som jag tagit tillbaka som parningsvalp av lymfom när hon bara var 18 månader.

Hur ska man kunna förutse det? Tikens pappa blev 10 och själv dog hon inte alarmerande ung hon heller. Så varför just Lova. Varför fick inte hon ens uppleva sin andra födelsedag? Tre ytterligare hundar i den kullen dog innan sju år, en av hjärnblödning, de andra två troligen av cancer men jag vet inte säkert.

Jag funderar mycket på detta. Hur ska vi som uppfödare agera för att få det bättre? Vad kan vi göra? Eller är det helt enkelt så som en veterinär jag känner ofta säger: Det föds många valpar i en kull för att naturen helt enkelt inte avser att alla av dem ska överleva och kunna föra rasen vidare. Naturen skapar många hundvalpar för att den r-ä-k-n-a-r med att en del av dem dör unga. Det är (ursäkta den usla punchlinen) något helt naturligt. Enligt henne är alltså en eller två unga döda per kull något man helt enkelt får räkna med som uppfödare och inget man kan göra något åt. Det är när en större del av kullarna går bort tidigt eller när många individer i samma linje drabbas av SAMMa sjukdomsform man ska börja bekymra sig.

Jag vet inte om jag köper det. Eller snarare, jag vet inte om jag känslomässigt kan acceptera det. Att en del av de valpar jag beslutar ska komma till världen, att en del av de valpköpare som åker hem med sin nya famijemedlem per automatik ska behöva drabbas av denna sorg alldeles för tidigt… Att jag som uppfödare ske ge upp och känna att jag kan inte göra någopt åt detta… Jag köper inte det. Jag kommer att fortsätta kämpa och göra allt jag kan för friska hundar som lever så länge som möjligt.

Det är aldrig okej när unga hundar dör men genetik är assvårt och oförutsägbart och jag vet inte vad mer man kan göra… och ändå händer det alldeles för ofta i vår ras – och i andra raser. Och ofta även hos kunniga och seriösa uppfödare som jobbar ashårt med frågorna.

Ibland känner man sig så maktlös. Jag har många frågor. Inga svar. Och det enda jag vet är att jag ommer att fortsätta sörja och gråta när hundar går bort för tidigt. Det är inte ok. Det kommer aldrig att kännas ok. Jag skiter i vad statistiken säger…

Shadow på kurs

2008-06-11T15:26:00.005+02:00

I april var Shadow på sin första handlerkurs, bara några dagar efter att han fyllt 12 månader. Och det tyckte kan var ganska så kul trots sin lite spänniga attityd första dagen. Äntligen har jag lyckats lägga vantarna på en bild från den dagen (tack Gerard och Emily). Jag VET att bakstället är vidrigt översträckt (han är faktiskt helt ok vinklad och har ett bra kors) men jag tycker ändå att han var superduktig, min lilla prins. Det var ju första gången och allt kan inte bli rätt på en gång. Huvudsaken är att han har kul - och ni ser ju själva: svansen går i ett....

Vaaaarmt

2008-06-08T20:17:00.003+02:00

30 grader i skuggan. Till och med Shadow är helt utslagen...
Hela helgen har gått åt till besök av intreserade inför Alices (förhoppningsvis) kommande kull. Jättekul med så många trevliga familjer till de blivande bebbarna.
Om drygt två veckor ska vi göra ett ultraljud och då vet jag om hon är dräktig eller inte. Men nu är klockan snart halv nio och det är dags att ta ner hela gänget till sjön för en simtur. Gissa om vi tänker ha det skönt! Imorgon är det dags att jobba igen.

Här några inspirationsbilder på Chelsea och Evita från stranden igår...

En blondins resa

2008-06-04T15:01:00.013+02:00

Förra helgen lärde jag mig två väldigt viktiga saker. Båda är säkert självklara för de flesta, men inte alls för en stressad blondin.

Läxa nummer 1: Kolla att du faktiskt har anmält till den utställning du tänker åka till.
Innan vi åkte på semester anmälde jag en massa hundar (både egna och andras) till världsutställningen, specialen samt ett par andra svenska utställningar. MEN jag dubbelkollade inte vad jag hade gjort utan utgick liksom ifrån att jag gjort allt som jag tänkt mig. Så när det var dags för SKK Norrköping, där jag hoppades att Jane skulle få sitt sista cert, bokade jag hotellrum, fixade hundvakt, stämde träff med Fina och Lena och bokade färja från Göteborg över till Danmark där jag skulle ställa ut dagen efter.
Dagarna gick och det kom inget PM. Jag oroade mig inte så mycket för det utan trallade glatt vidare i tron att de väl var lite försenade med utskicket. Det kan ju hända den bästa… Men ack vad jag bedrog mig. PM:en hade gått till alla som kommit ihåg att faktiskt anmäla sina hundar för länge sen. Kvar stod jag med nytvättad hund, lång näsa och ett antal obarmhärtiga kamrater som tyckte att det här var det roligaste de någonsin hört. (Utom möjligen den gången jag körde över natt till Tyskland för en utställning bara för att på plats inse att jag glömt hunden hemma – men det är en annan historia som vi talar tyst om i vår familj.)
Detta har också lett till regelrätt mejlbombning med följande budskap förklätt på 1000 olika sätt:

Hej Vera !

Nu är Masse anmäld till tvååker. Har du anmält dig !! Tänkte bara kolla så att du inte glömmer det...:)
Mia

Och

Hej lilla blondin
Ge mig en lista på var du vill ställa och ditt kreditkort så löser jag givetvis dina ankälningar. De har väl internet på Bahamas (för om du tror att du får tillbaka kortet kan du glömma dit – jag karriärcoachar så gärna från off-shore)??
Kramar Lotta

Och

Hej gumman
Tänkte du behöver detta. Det kanske hjälper…
Snabbkurs i hur man tar sitt sista cert.
1) ANMÄL hunden
2) ÅK DIT och sluta skylla på att du måste jobba – du är bara lat!
3) TA MED dig hunden – det hjälper
4) TRÄFFA INTE DOMAREN I ANSIKTET med en köttbulle – det gick ju bra senast men sån tur har du inte fler gånger

Ses vi i Ronneby?? Ska jag anmäla dig??

Kram Catharina

Ursäkta – jag har sån skrattkramp att jag måste ta en skrivpaus

Nåväl – Norrköping kom och gick. Fina och snygga Valle fick BIR och BIG-3 (grattis!!) och jag satte mig istället i bilen för att köra fem timmar hem till Gitte på Friisengården i norra Danmark för att bo där inför söndagens utställning som enligt Mme Friis låg ”lige runt hjörnet”. Vilket osökt tar oss till:

Läxa nummer 2. Kolla alltid kartan innan du litar på vad dina vänner säger om avstånd.

Helgen var en snabblektion i dansk logik och dansk geografi. Jag vet fortfarande inte hur stora hörn de har där på norra Jylland, men de är fan så stora i alla fall. Jag och Jane anlände till Gitte strax före midnatt och fick omedelbart ett stort glas rödvin (jag) och lite god mat (Jane). Toppen toppen tyckte vi både och tog för oss. Alice var också där och det blev mycket snack och många skratt och flera glas vin. Men det var ju ingen panik – vi skulle inte vara i ringen förrän tidigast 11 och det var ju nära till utställningen.

Nära? HAH! Strax efter 3 på morgonen mumlade Friis något om att det nog var dags att gå till sängs – för annars kunde vi lika gärna stanna uppe. Vi var nämligen tvungna att köra klockan 6. Senast! Gissa om jag höll på att ramla av stolen. Upp igen klockan 5 ingick inte i min planering – jag hade glatt pimplat vin och räknat med en skön sovmorgon.

Gitte talade då ur skägget och erkände att utställningen låg vid Esbjerg – på andra sidan Jylland!!! Låt oss så göra en matematisk snabbkalkyl. Från mig till Gitte är det fem timmar. Från Gitte till Esbjerg är det tre timmar. Om man kör som en biltjuv alltså. Från mig till Esbjerg är det fyra timmar om man kör som en biltjuv. Sålunda – köra till Gitte, sova över och sedan vidare till Varde: 8 timmars körning, 2 timmars sömn. Köra hemifrån till Varde – 8 timmars sömn och fyra timmars körning.

Precis runt hörnet. Jajajmen!!! Nästa gång du ska ställa i Göteborg Gitte tycker jag att du ska bo här. Det ligger också "lige runt hjörnet"!

Om det inte varit för att underbara Alice gick upp extra tidigt för att göra en termos extra starkt kaffe åt mig vete tusan hur det hade gåtty. I Friis kök finns nämligen bara två saker: Mat till hundarna och coca cola light, en massa coca cola light. Och visst - det är väl ok - men inte klockan 5 på morgonen efter 2 timmars sömn!!!

För andra gången samma helg var jag nu utsatt för mycket narr och glada tillrop om huruvida jag tänkte köra genvägen över norra Jylland på hemvägen också. Jag fick upprepade gånger be dem sluta – jag orkade helt enkelt inte mer, hade ju redan sån skrattkramp!!!

Nåväl – trevlig hade vi och jag fick visa min tjusiga, specialinredda hundbil bil flera gånger. Fast handen på hjärtat ägnade jag mig mest åt att försöka sabba allas försök att ta foton på den. Och det gick alldeles utmärkt – se själva.

Utställningen då – undrar ni säkert. Hur gick utställningen. Alldeles utmärkt tack! Jane vann öppenklassen, blev tvåa bästa tik och fick certet (sitt andra i Danmark) så jag är glad och nöjd. Lilla ursöta Rocky (som är en son till Daisys bror och Annabels syster och mitt och Gittes stora framtidshopp) har verkligen blivit en riktig snygging. Dagen innan i Neumünster fick han CK, den här dagen hade han emellertid umgåtts med en höglöpande Jane i timmar och ägnade därför den mesta tiden åt att försöka para stolen, para Gittes ben som han fann helt omöjligt att motstå...ja, åt att para allt som rörde sig. Därför fick han nöjas med en slät etta denna gång. Maken till okoncentrerad tonåring har jag ju sällan sett. Bilder kommer!!

Arne och Helles Beppe blev BIM och Librrani’s Touch blev BIR, BIG-1 och BIS-3. Helt fantastiskt bra jobbat. Grattis igen och igen…
Men höjdpunkten på dagen var utan tvekan den medborgarfest som avhölls efter att utställningen var klar. Librranis och Brave-Basils två ryska juniorer från Bullmystic hade nämligen ÄNTLIGEN fått sina stamtavlor och detta firades med mumsig nybakad kaka och diverse alkoholhaltiga drycker. Den snygga brindle-killen fick dagen till ära sitt första cert också – så jag tror att alla åkte hem glada och lyckliga.

Nu har jag köpt en Danmarks-karta, anmält till en massa utställningar och sovit ut. Och jag tror faktiskt att jag tar vägen om nordjylland nästa gång också. Det var nämligen ganska så kul!
Tack Gitte och alla ni andra underbara danskar för en härlig helg!

Det ska va gött att leva

2008-06-03T14:13:00.003+02:00

Här Kiefer med sin bästa kompis Lifje i solskenet.

Sömnig Daisy

2008-06-03T14:11:00.002+02:00

Nyvaken och lite förvirrad. Men sötast i världen ändå...

Sommarmorgon

2008-05-30T11:30:00.002+02:00

Så här skönt har vi det här...

High Life i Holland

2008-05-28T20:37:00.004+02:00

Här några bilder på underbara Kiefer (Teylas bror och Masses halvbror) som nu är drygt 18 månader gammal och här leker han för fullt med ett helt gäng andra hanar och en tik. Jag är otroligt nöjd med honom, både vad gäller kostruktion och typ - och framför allt hans helt otroligt underbara temperament. Titta och njut!

Masses bror Nicky

2008-05-20T17:58:00.005+02:00

Här några bilder på Masses bror Nicky (Kirium's Spirit Dancer) från en utställning han och husse Terje (de bor i Norge) var på nyligen. Ett CK och ett hedervärt 4:e bästa hane blev det. Men en cert till bara - sen är han norsk champion enligt husse. Själv har jag inte riktig koll på just den biten känner jag. Ett stort tack till Camilla för bilderna.

Sallys röntgenresultat har kommit!

2008-05-19T11:32:00.008+02:00

Nu är Sallys (Kirium's Practical Magic) resultat tillbaka från SKK. Hon är den första ur Owen/Maggie-kullen som är röntgad och jag är helnöjd: HDB och AD0.

Tillagt senare: För er som tydligen inte kan läsa innantill utan lämnar anonyma idiotkommentarer om hennes hjärt-status som jag då inte skulle redovisa så har jag redan tidigare berättat att hon är hjärtkollad ua. Men jag skriver det så gärna igen - goda nyheter kan man inte få för mycket av!

Mias egna ord om Masses stora dag!

2008-05-18T17:27:00.006+02:00

Klockan 9.00 satte utställningen på Hässleholmsgården igång och först ut var Bullmastifferna. Domare var John-Sigve Berg ifrån Norge, han var otroligt noggrann och tog god tid på sig för varje hund. Masse var på ett strålande humör och väntade otåligt på sin tur att få visa upp sig. Väl inne i ringen var han verkligen exemplarisk, han sprang med och ställde sig snyggt och prydligt. Vi fick ett ck och vann öppna klassen. Efter bara en kort stunds vila var det dags igen, nu för bästa hane. Efter en del springade var det jag och Masse mot Malin och hennes snygging Helmer. När domaren pekade mot mig och Masse och sa ett trodde jag inte att det var sant. Efter tikarna var det så dags att utse BIR och BIM. Vi gick upp mot Bar-B´s a Red Beauty Box som välförtjänt vunnit bästa tik. Domaren sa " Det blir så här " och gav mig en röd och gul rosett. Noll koll som jag har fick jag diskret kika på vad det stod på rosetten innan jag fattade att Masse blivit BIR. Masses första vinst...fantastiskt roligt, jag kunde inte sluta le. Alla vi känner kom med hjärtlig gratulationer och kramar. Eftersom vi inte har varit med om detta förr fick vi fråga runt angående vad som nu skulle ske. Jo, sa alla nu får ni ju stanna kvar och vara med på grupp finalerna som startar kl. 15.00......mer än fyra timmar senare.

Den långa väntetiden skulle nu fördrivas......först ett varv innne bland ståndet och inhandling av något att äta och dricka. Sen bar det av ut i skogen, en lång promenad så att Masse skulle kunna slappna av lite . Efter ca 1 timme hittade vi en underbar sluttning full med stora bokar som vi slog oss ner i. Sol för mig och Hugo, Masse letade sig in under ett träd, grävde en grop och föll ganska omgående i snarkande sömn.

Klockan 15.00 började så gruppfinalerna, grupp två var ganska så långt ner på listan så även nu blev det en längre väntan. Strax innan 16.00 blev vi inkallade i en förbedömningsring där domaren Joyce O`Connor från Irland tog en snabbkoll över alla som skulle delta. Med var även Malin som vunnit BIR med sin tuffa Shar-Pei Texas. Det kändes verkligen skönt att ha nån man kände med eftersom jag varken har deltagit eller sett en gruppfinal tidigare. Jag och Malin skojade om att nu får vi springa ett varv sen blir vi avtackade och kan åka hem. Det är ju inte så vanligt att våra raser blir placerade precis. Masse var inte heller på sitt bästa humör, han var mest trött och ville åka hem.

Så var det dags, in i den stora ringen sprang en lång rad av olika hundar. Vilken salig blandning det är i grupp två, stora som små, långhåriga och korthåriga. Domaren tittade åter över alla hundar en i taget sen började hon plocka ut ett antal, bland annat Masse. Ny övergång och mer springande sen valde hon ut fem hundar, Masse blev utvald igen.....jag var fullständigt mållös och förvånad. Sen var det dags att placera de fem. Masse blev uppropad som fyra. Malin och Susanne tjoade och applåderade som galningar från sidlinjen....det värmde verkligen. Masse fick nästan mer ovationer än vinnaren en otroligt stor s:t Bernard hane. Leendet som suttit på mina läppar hela dagen gick nu nästan hela vägen runt huvudet. Vi hade blivit fyra i gruppen....jag och min lille gris...otroligt !!