torsdag, juli 08, 2010

Jag tror att Daisy ler i sin himmel....

Ja, jag är fortfarande här… Jag har bara behövt en paus. Tack för alla mej med frågor om var jag håller hus. Och jag ber om ursäkt för att jag varit så dålig på att svara. Men livet är så fullt att ibland måste man välja – och den här gången blev det bloggandet som fick stryka på foten.

Jag började tappa sugen i förra sommaren när min underbara ungerska importhane Royal dog i cancer. Han blev inte ens ett och ett halvt år gammal.

Knappt hade jag rest mig från det när Sparkle dog – och senare samma jävliga vecka tidigt förra hösten fick jag reda på att min älskade Daisy som mått dåligt under någon vecka hade bornavirus (en överjävlig sjukdom som det inte finns någon bot för och som vi inte har en aning om hur hon smittats av).

Det kändes som om jag skulle gå sönder. Så jag bestämde mig för att ta en time-out och koncentrera mig på det som verkligen betyder något. Min familj, mina vänner och mina älskade hundar, hästar och andra djur.

Det har varit en skön period på många sätt. Men också en tid kantad av sorg. Daisys hälsa gick upp och ner, hon kämpade så tappert och var pigg och glad många månader längre än någon veterinär kunnat ana. Varje morgon jag gick nerför trappan och möttes av hennes glada uppsyn var ett mirakel. Varje dag en seger. Ingen kan förklara hur, men Daisy kämpade emot viruset. Hon var glad. Hon ville leva och hon njöt av varje dag! Ett under sa de. Vilken liten kämpe hon är. Hon hade ett par dåliga perioder, men kom igen och igen. Och jag var så tacksam för varje minut jag fick med henne. Men till sist orkade inte ens Daisy åstadkomma ett mirakel längre och för en kort tid sedan fick hon somna in. Nästan åtta år gammal.

Tomrummet hon lämnat i våra liv går inte att beskriva med ord. Men glädjen över de år jag fick med henne är ändå större än sorgen. Jag gråter en skvätt varje dag. Men ler ännu oftare över alla underbara minnen hon gav mig. Och nu ligger jag i soffan med hennes syster Maggie, dotter Jane och barnbarn Selene i en hög vid fotändan (läs typ nästan hela soffan, jag har ett litet hörn) och funderar på vilken hane jag ska använda till Selene när hon går i löp. För liver går vidare. Trots allt. Och jag tror nog att Daisy ler i sin himmel om hon ser oss…

7 kommentarer:

Nina sa...

Åhh Vera......om jag bara kunde skulle jag ge dig en bamsekram. Usch och fy säger jag bara.

Mille sa...

Vera,
Vill att du ska veta att Molly är piggare än någonsin. Vi går långa promenader (ja, inte i nu i värmen), hon följer med oss på allt, från jobb till morgonbad och hon har fått en kompis i bondens riezenschnautzer som hon kråmar sig för så till den milda grad. Alla älskar Molly! Hon förgyller våra liv. Tack för det. Kram Mille

Christa sa...

RIP Daisy...
Det flår hjertet ud...

ALT det bedste
Christa

Linda sa...

Det sörjer mig att höra att din Daisy gått hädan.

Tänker på er.

/Linda

Fina sa...

<3 <3 <3 <3

Nilla, Chelsea o Evita sa...

Sköt om underbara Selene och kloka Maggie, och Dig själv naturligtvis. Hoppas den tunga perioden är över nu...

D&E sa...

Ibland måste man ta paus från vissa saker! Skönt att du är tillbaka Vera! Vi har saknat dig! Kram från eva, Danne och Leo!