fredag, juli 17, 2009

Sommarfunderingar

Jag önskar att jag visste vart tiden tog vägen. Trots att det är semester och livet borde gå på lågvarv rinner dagarna förbi i en skrämmande hastighet. Senast jag kollade var det inte ens midsommar, nu är juli snart slut. Några utställningar har vi hunnit med, vackra Selene och jag. I Tvååker (en av de mest välorganiserade och trevliga utställningarna jag vet) gick det sådär första dagen. Vi åkte ut med en tvåa i unghundsklassen eftersom domaren tyckte att hon var liten – och visst, Selene är inte den största tiken i världshistorien, men hon är väl inom standard och väger faktiskt 45 kilo. Problemet just den här dagen var nog delvis att vi hamnade mellan Belle och Kira som båda är stora rejäla tikar och väger en bra bit över 50 kilo. Och i det sällskapet ser man ju inte jättelik ut precis. :)

Stackars Belle fick för övrigt ett tält, som någon klantig människa inte satt fast ordentligt i blåsten, i huvudet. Det är sånt som bara inte får hända!! Selene stod bara två meter bort och klarade sig med blotta förskräckelsen, men Belle fick en stjärnsmäll av en tältpinne rakt på nosen och fick sedan hela tältet över sig. Givetvis blev hon livrädd! Att hon lyssnade på matte och kom på inkallning och dessutom lyckades fullfölja sin bedömning efter det, säger en hel del om hennes temperament. Hatten av åt både ägare och uppfödare! Ni har all anledning att vara stolta.

Dagen efter gick det bättre för lillan. Den svenska all-round domaren Kurt Nilsson dömde och under honom vann vi unghundsklassen med en underbart fin kritik och muntligt omdöme (den här tiken har allt – hon behöver bara tid) och sedan placerades hon som 4:e bästa tik. Glada och nöjda packade vi in oss i bilen och åkte hem. Willows extramamma Ingrid var resesällskap och därför blev det inga bilder. Ett extra stort tack till Mia som kom upp med en akutleverans varor och dessutom hjälpte till i AnimaCare tältet hela fredagen. Jag säger som så ofta förr – jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna alla dessa underbara människor i mitt liv, men tacksam är jag.

Andra goda nyheter är att hela gänget har hämtat sig väl efter det jätteslagsmål som bröt ut mellan 9 hundar efter att Gun-Britt i ett ögonblick av ouppmärksamhet råkade släppa ut Selene på fältet med ett ben i munnen. Tack och lov så bröt de ganska lätt när jag särat på de två som var mest förbannade och taggiga, och ingen blev allvarlig skadad även om jag fick ägna någon vecka åt att skölja igenom ett antal bitsår varje dag. Att ha så många tikar tillsammans är aldrig okomplicerat, men jag tycker ändå att det är viktigt för deras hundliv att vara del av en fungerande flock. Nu har Maggie, som är en alldeles utmärkt alfa-tik, tagit tag i tyglarna och flocken fungerar perfekt igen, efter några dagar av mycket attityd och höga svansar från framför allt Jane och Alice, som båda gärna skulle se sig högre i rang än de är… En stadig alfa-tik som Maggie, som är både stark och signalsäker är helt ovärderlig när man har så här många hundar. Hon har uppfostrat alla valpar här och gör det helt suveränt!

För några veckor sedan berättade jag att jag fattat en del trista men nödvändiga beslut. Ett av dem var att släppa min nya valp Kirium’s Moonshine på foder till Theres och Micke. Det finns en gräns för hur många hundar jag kan ha hemma om jag ska ge dem ett fullgott liv. Jag har redan två unga tikar i Robyn och Selene med alla krav det ställer - och jag kände att jag helt enkelt inte klarade av en hund till. Så Sally som hon nu heter har flyttat till sin nya familj och jag har kvar utställnings- och avelsrätten. Den bästa lösningen för hunden – även om det svider att erkänna det…

Vi har också hunnit med årets stora hälsokontroll på hela gänget: allmänhälsa, blodvärden, hjärta, sköldkörtel med mera har kollats och alla mår bra. När mina hundar passerat fem/sex brukar jag dessutom röntga igenom dem och göra en extra noggrann koll. I år var det Jane, Alice och Willow som stod på tur. Alla tre är klockrena på sina leder fortfarande: inte en pålagring i sikte och även ryggarna ser bra ut. Lite smolk i bägaren var att Erik, min vanliga veterinär var på semester, men det gick ju bra ändå… Den enda vi inte hunnit med är Royals armbågar och hjärtkontroll, men det görs nästa vecka. Sedan är det dags för Robyns armbågar i början av augusti.

För övrigt går vi och väntar på att tikarna ska börja löpa. Både Jane och Willow ska paras och förhoppningsvis blir det valpar även på Jane den här gången. I min egen planering ligger jag dock nästan ett år framme och letar hane för fullt åt ett par framtida kombinationer. Och när man letar avelsmaterial påminns man snabbt om del tråkiga sanningar som alldeles för ofta gäller i hundvärlden. Den ena är att även om alla uppfödare och hundägare är för öppenhet rent principiellt, är det en del som inte anser att det ska gälla dem och deras hundar. Den andra är att dubbelmoral också är en sorts moral. Och den tredje är att många anser sig ha rätt att snacka hur mycket som helst om andra och/eller deras hundar, men gud nåde den som vågar ha en åsikt eller tanke om deras hund.

Denna oförmåga att skilja på sak och person kommer jag aldrig att förstå. Alla duktiga hunduppfödare är värda all respekt för sitt avelsarbete – oavsett vad man tycker om dem som människor. Och alla duktiga hunduppfödare vet också att research är en viktig del av allt avelsarbete och delar gärna med sig av sina tankar och erfarenheter. Jag har inte ord nog för hur tacksam jag är för all den hjälp och information jag fått av en mängd uppfödare, som kan så oerhört mycket mer än jag, genom åren. För en sak är säker: Ingen uppfödare som tillför något gott till rasen kan någonsin vara ett hot mot någon. Tvärtom – och återigen – oavsett vad man tycker om dem är de värda sin vikt i guld.

När hundarna blir bättre och friskare är vi alla vinnare. På samma sätt som vi alla är förlorare när hälsoproblem tigs ihjäl, matadoravel ignoreras, dåliga eller veka temperament bortförklaras mer eller mindre trovärdigt, eller folk bräker på och låter käften gå om påhittade "bitincidenter" och annan skit, bara för att skada andra (och kanske mer framgångsrika) uppfödare. Tankarna förs osökt till något som en av mina gamla mentorer: Dorothy Price på kennel Lombardy ofta sa: ”En bra uppfödare är aldrig ett hot – utan en stor tillgång för rasen. En okunnig eller dålig uppfödare är inte heller ett hot mot mig eller min uppfödning– men de kan skada rasen och de är förbannat iririterande!”

Hur som helst. Att välja hane (eller köpa in en ny hund) är inte det lättaste. Mycket ska klaffa och hanen ska förhoppningsvis komplettera och stärka upp tikens svagheter utan att man för den skull tappar för många av tikens kvaliteter. Det var ju förhoppningsvis dem som gjorde att man valde att avla på tiken till att börja med. Och det är inte bara rastyp och exteriör jag talar om, utan även hälsa och mentalitet (både vad gäller hanen själv, hans föräldrar, syskon och så många av hans avkommor som man kan få information om) är viktigt. Den perfekta hunden är inte född och när man gör sin research kommer det alltid fram både positivt och negativt – precis som den information jag lämnar om mina tikar (eller om mina hanar i det fåtal fall jag har lust att låna ut dem) kommer att handla om både styrkor och svagheter. Det som är viktigt är att få en så komplett bild som möjligt, så att man inte dubblar upp på en svaghet eller får in ett stort bekymmer som kunnat undvikas om man gjort sin hemläxa ordentligt.

När jag nyligen höll på att utvärdera några tänkbara hanar kontaktade jag till exempel (förutom hundens ägare då) både uppfödare som använt dem och frågade om deras tankar kring sina kullar (vad var bra, vad var mindre bra etc), även de som ägde hanarnas föräldrar och/eller syskon, människor som hade avkommor efter dem och så vidare. I de fall jag kände mig osäker på den information jag fick, eller inte kände förtroende för någon enskild hundägare, valde jag istället att undersöka fakta genom att tala med människor runt omkring.

När man frågar ett antal olika människor om deras tankar och åsikter kring olika hundar kommer det alltid fram mycket motstridig information. En del är fakta, annat är mer känsloladdat eller rena, subjektiva upplevelser. Det är inget konstigt med det. Och just därför är det så viktigt att fråga och försöka få sig en så komplett bild som möjligt. Ju mer information man har, desto lättare är det att sålla och avgöra vad som är betydelsefullt och vad som inte är det. Alla uppfödare prioriterar olika, och något en vän till mig ser som ett stort bekymmer kanske inte bekymrar mig nämnvärt – eller tvärtom.

När jag gjorde research innan jag skulle köpa Sophie för flera år sedan var det en del som var negativa och avrådde mig eftersom hennes pappa smällt korsbandet. Andra varnade mig för att han ofta lämnade ganska små avkommor och tyckte att jag skulle avstå av den anledningen – och liten blev hon ju, men hon är en bra tik lik förbannat. Jag tyckte dock att hanen ifråga hade så många fantastiska kvaliteter (skitsnygg, frisk i övrigt, underbar rastyp och ett helt enastående temperament för att nämna några) att jag ändå ville ha en avkomma. Samtidigt såg jag det givetvis informationen om korsbandet som ett observandum – hade Sophie själv (eller hennes syskon) fått problem med sina knän hade hon aldrig gått i avel och jag valde också en hane (från början var planen att använda Kiefer, men det sprack när hans syster Matilda smällde ett korsband) som själv inte hade några problem, inte hade bekymret runt omkring sig i stamtavlan heller vad jag vet, och som hade rätt många vuxna avkommor – också de utan problem.

Och Sophies uppfödare då – var han upprörd över att jag gjort min research och frågat om hans hundar? Var han upprörd över att jag bett människor i hans omgivning om deras tankar, åsikter och erfarenheter. Absolut inte – snarare tvärtom. Han såg det som något positivt och som ett tecken att jag brydde mig om det jag höll på med och skulle göra mitt bästa för att förvalta även hans uppfödning väl. Det gör de flesta, de förstår att utan kunskap kan man inte fatta vettiga avelsbeslut och de uppskattar att man är noga. Sen finns det ju alltid dem som väljer att se det som en attack och ett påhopp. Men det säger faktiskt mer om deras ambitionsnivå och inställning till avelsarbete än något annat. Personligen tror jag att hela rasens framtid bygger på att vi är öppna med allt – även det som inte är bra. Bara på så sätt kan vi förbättra långsiktigt och föra rasen framåt.

Nu ska jag ge mig ut i skogen med Robyn. Solen är nästan nere och det börjar äntligen bli lite svalare....

1 kommentar:

Catharina sa...

Vad ska man säga Vera. Hatten av än en gång för din så överseriösa inställning till avel, jag önskar att fler var som du. Speciellt i min ras.