onsdag, juni 24, 2009

Tråkiga beslut

Idag är en trist dag... Jag har fattat ett par trista, men i mina ögon nödvändiga beslut. Och även om det svider i hjärtat vet jag innerst inne att jag gör rätt.

Det första var att boka en tid för att kastrera Teyla, min underbart vackra Maggie/Owen dotter som jag är så förtjust och som är den enda Maggie-dotter jag har. Det svider i själen.

Teyla är Kiefers syster. Hon är ren på armbågarna, har snygga höfter och är hjärtkollad ua. Hon har ett hjärta av guld, en arbetslust utan like och make och kan - när hon känner för det - mer på apellplan än resten av mina hundar tillsammans. (Hon kan också ställa till med mer skit än någon annan, men det är en annan historia.) Hennes mamma är dessutom både mentalt och hälsomässigt en av de bästa hundar jag någonsin haft förmånen att äga. Därför har det verkligen tagit emot att besluta att inte avla på hennes dotter. Varför är inte så lätt att förklara. Det handlar mer om en magkänsla än något annat.

Teylas mentala profil vid 12 månader var riktig prydlig - på pappret. Men trots att hennes reaktioner inte var så stora (utom vid lilla bytet där hon drog så kottarna rök, snodde bytet, blev stendöv och fick infångas av generad matte två gånger) och hon genomgående låg på en tvåa i rädsla syntes en tydlig tendens att hon gärna valde bort sånt hon tyckte var jobbigt istället för att ta tag i det. Inga katastofer på något sätt – men med lite lågt (3:or) i nyfikenhet på dumpe och skramlet - och ett tydligt bortväljande av det jobbiga i form av att hon helt sonika bestämde sig för att det inte fanns (1:a i både kvarstående intresse och kvarstående rädsla – men det syntes ändå tydligt att hon visst var berörd och att hon valde att sticka huvudet i sanden istället för att ta tag i det) tyckte jag att hon var lite i vekaste laget. Det som jag inte tyckte om var hennes brist på nyfikenhet. Nyfikenheten är i mina ögon ett av hundens viktigaste verktyg för att övervinna rädsla - och saknas den biten i hundens mentala profil så blir jag lite bekymrad...

Samtidigt glänste hon så i människomomenten (att se henne hantera och kontakta spökena var en dröm) och var så ung när hon gjorde det, så jag tänkte att hon kanske växer till sig. Men nu är hon nästan tre och väljer fortfarande bort istället för att vara proaktiv och har därför svårare att släppa rädslor än jag tycker om. Detta blir dessutom tydligare runt löp - något som också bidragit till beslutet. Utan hormoner som åker berg- och dal- bana får hon det bättre med sig själv i längden.

Missförstå mig rätt nu - jag har inget emot att hundar blir rädda – för mig är hur de hanterar rädslan viktigare. Jag har hellre en hund som visar en starkare rädslereaktion men som ändå avreagerar snabbt, undersöker, släpper och går vidare - än en, som Teyla, som vänder det inåt och bygger på sig i belastning och inre stress trots att hon kanske inte alls verkar så rädd intitalt eller ens på ytan. En hund som har svårt att släppa rädslor är ju en hund som får det ganska jobbigt i livet. Teyla blir också mer och mer berörd av starka ljud ju äldre hon blir. Från skottfast vid ett års ålder till skottberörd (och åskrädd) idag.

Nu är det inte alls säkert att Teyla skulle nedärva detta speciellt starkt, men det känns ändå inte helt 100. Och känns det inte helt 100 ska hon inte ha någon kull. Dessutom har jag flera andra tikar (Jane, Willow, Sparkle, Selene och kanske förhoppningsvis också Robyn när hon är röntgad och klar) som jag är mer nöjd med när jag ser till helheten och som jag gärna vill gå vidare på. Det finns också en gräns för hur många kullar jag har lust och tid att ta de närmaste åren – så Teyla får helt enkelt utgå.

Hade Teyla varit den enda Maggie-avkomman jag har, hade kanske mitt beslut blivit ett annat – men eftersom hennes bror (och hennes halvbror Masse) är så fantastiskt bra på alla sätt och vis och dessutom är en väldigt väldigt stadig hund som avreagerar på rekordtid så tycker jag att det är vettigare att använda honom. Så Teyla kommer att kastreras och skrivas över på sin underbara och tålmodiga fodervärd Gitte (hurra - katten lever fortfarande!!!!) och jag har gråtit en liten skvätt. Men jag vet att det var rätt beslut så det känns säkert bättre snabbt. Bara för att en tik är min och har en livmoder betyder inte det att hon är bra nog för att få valpar.

För övrigt tillhör jag tydligen ”eliten” har jag fått besked om. Hade jag ingen aaaaaning om! Men det är ju givetvis smickrande - även om det säkert inte var menat så. Varför någon överhuvudtaget finner det intressant att ringa mina vänner och gå på om detta kan man ju fråga sig. Kan bara än en gång dra slutsatsen att det finns dem därute som finner mina göranden och låtanden betydligt mer intressanta än jag finner deras. Men det är väl som Fina ofta säger – vissa människors skitsnack är den bästa reklam man kan få…

Ha det underbart i värmen allihop - rätt vad det är är det vinter med snålblåst och horisontalregn igen.

6 kommentarer:

Linda sa...

Hej Vera! Jag var ju och hälsade på dig för några år sedan (hösten 2007) och kikade på dina vackra och TREVLIGA hundar! Nu blev det ju ingen valp för oss och det är nog likaväl det med resultatet i hand.

Men, jag är här inne ibland ändå och läser och jag måste säga att du är en så förnuftig hunduppfödare! Seriös ut i fingerspetsarna och gör så mycket gott för din ras. Det är härligt att se någon som går in för sin uppfödning så mycket som du gör.

Det skulle finnas fler som du och visst är du elit!

Kram Linda

Catharina sa...

Ja du Vera
Vad finns det att säga.
Först BRA beslut med lilla tjejen som inte ska gå i avel, förstår att det var ett tufft beslut men det absolut bästa. Jag gjorde själv detsamma med min F-kull.

Ang. de som talar om dig och det du gör... Det andra säger om dig säger mer om dem än dig tror jag...

Som seriös uppfödare får man ta många tuffa beslut och få många som tycker man inte gör tillräckligt. Det underliga här är att det ofta är "de där nya" som nyss köpte en tik och sen en hane och PUFF nu är dom Uppfödare, hur kan det vara att dom kan och vet allt? Hur kan det vara att vi som sysslat med samma ras i 20,30, 40 år inte kan något och bara släller till elände ??? Hur kan det vara?
Ha det bäst i värmen.
Catharina
Grand Electra's
http://www.pixbox.se/usr_show_id143649_page0_order1.html

Christa sa...

Hej Vera..
Øv .. det er trist at træffe de sørgelige, men nogen gange nødvendige beslutninger..
Respekt for det!

Tilhører eliten?
Jamen hvad er der galt med at være et "BRAND" så længe man er det nænsomt, med etik og moral ;o)

Iben sa...

Min store respekt for din beslutning!

Og naturligvis tilhører du eliten - jeg fandt jo frem til dig, ikke sandt? ;-)

Helen sa...

Jag läser vad du skriver men förstår inte. Är det samma underbara Teyla som jag så gärna ville ha en valp från? Väl hårt tycker jag. Ingen hund är perfekt - men hon var bra nära...

Nina sa...

Ja vad ska man säga? All respekt för dina kloka åsikter och dina beslut. Jag kan bara hålla med alla andra... DU är elit:D

Vi hörs// Kram Nina