Tankar kring året som gått

Sitter här och försöker summera året som har gått. Och det är inte det lättaste. Så mycket har hänt – vi har skrattat och gråtit, glatt oss åt framgångarna och försökt att lära oss av det som gått fel.

2008 gav oss mycket att glädjas över (och en del motgångar också, men så är det ju alltid). Vi är till exempel den första svenska kennel som exporterat en hund (Kirium’s Prospero) till en engelsk uppfödare. Det är smickrande att Kennel Copperfield med anor ända tillbaka till 1940-talet väljer att köpa en hund här. Detta innebär att det förutom i Finland, Norge och Danmark även finns Kirium-hundar hos uppfödare i England, Holland och Ryssland.

En annan höjdpunkt är att våra uppfödningar placerat sig så fantastiskt bra i utställningsringarna under året. Det är faktiskt bara Jane och Masse som ställts ut i Sverige. Masse (SUCH Kirium’s Miracle Worker, på bilden nedan) har med sina många BIR och sin grupp-placering (han är tillsammans med Finas snygga uppfödning SUCH NUCH NordV-07 Sotarbackens Very Valentino den enda bullmastiff som placerat sig i grupperna i Sverige under året) hamnat som trea på årets rankinglista – och detta trots att han varken var på världsutställningen eller den stora rasspecialen i Norberg där det verkligen gick att plocka många poäng på ett bräde.


Och Jane, vackra härliga Jane (SUCH DKUCH Kirium’s Saffron Sunshine) har jag bara lyckats hinna iväg på tre svenska utställningar (och en dansk där hon tog certet) med. Trots det (och trots att inte hon heller var anmäld till världsutställningen av sin klantiga matte som kom ihåg att anmäla alla de utländska gästernas hundar, men glömde sin egen) har hon plockat så många poäng att hon slutar som fyra i Årets Bullmastiff. Och roligast av allt: hon har tagit sina många poäng under mycket kunniga engelska domare, speciellt då Alan Rostron från den anrika kenneln Graecia, som faktiskt är en av dem som byggde upp rasen som den ser ut idag.


Som en fotnot kan jag ju också passa på att nämna att Max (Kirium’s Dream Catcher) son Rocky placerade sig som bästa juniorhane på rasspecialen i Norberg under Mave Rostron (även hon från Graecia). Många grattis till Gitte på kennel Friisengården (som dessutom fött upp hans mamma) i Danmark för den fina bedriften. Rocky är redan hjärtundersökt av kardiologen Torkel Falk, utan anmärkning, och inom några veckor ska han röntgas också. Det ska bli spännande.

Men det är inte vinster och rosetter som glädjer mig mest. Masses utställningsframgångar till trots blir jag gladast när jag ser honom tillsammans med Mia och Hugo - de har den bästa relation med sin hund man kan tänka sig. Och mitt hjärta bankar allra mest av stolthet när han spårar klockrent i skogen och klarar sitt anlagsprov med toppenomdömen (och givetvis när jag läser hans MH) eller när Gitte ringer och berättar vilket fantastiskt temperament han lämnat till sina avkommor och hur nöjd hon och hennes valpköpare är med kullen.

Gitte förtjänar förresten ett alldeles extra omnämnande för den huvudlösa bedriften att para två tikar samtidigt med allt vad det innebär. 16 valpar och otaliga sömnlösa nätter senare har fröken Friis ett antal gråa hår mer - men också allas vår beundran... Bra jobbat!

Jag blir också jättestolt och glad när Madde och Jens hör av sig och berättar hur bra det går för Matilda (Kirium’s Waltzing Matilda) i både spår och lydnad. Och när jag får besked om att syster Sally (Kirium’s Practical Magic) blivit månadens hund på sin hundskola. På bilden sitter Matilda stolt med sin vinstrosett.


Men när glädjen lagt sig får jag akut ont i magen av frustration över att Matilda (som den enda i kullen) skadat sitt korsband igen. Därefter ligger jag sömnlös och funderar på om jag som uppfödare på något sätt kan göra mer för att förhindra att det händer igen, med någon annan hund. Jag vet att det är omöjligt att förutse allt och att kontrollera allt. Men jag försöker alltid lära mig mer och är till min mans irritation sällan att finna utan en bok om hundar eller någon ny veterinär forskningsrapport i handen.

Jag är övertygad om att den dag du som uppfödare slutar analysera motgångarna betydligt noggrannare än framgångarna och den dagen du tror att du kan och vet allt, slutar du per automatik att göra ditt bästa och det är inte den typen av människa jag vill vara.


För mig är en bra hund långt ifrån bara en snygg hund. Det är så mycket annat som är minst lika viktigt. Temperament, sundhet, både vad gäller att de är friska och krya i vardagen och att de är rena och snygga på sina leder och är fria på hjärtat. För mig är en bra hund en hund som är lätt att leva med. Och det är friska och mentalt stabila hundar.... Här Alice (Lombardy Angelica) i full fart.


Och för er som läser bloggen som fan läser bibeln vill jag nu passa på att tydliggöra att jag inte på något sätt med dessa rader menar att andra inte tar de här frågorna på allvar. Det jag skriver handlar enbart om min egen uppfödning och mina hundar. Vad andra gör - eller inte gör - får de ta ansvar för. Få saker intresserar mig faktiskt mindre...



Nåväl - åter till årets glädjeämnen. När Jessica från kennel Mellow Merit i Holland ringer och berättar om Kiefers (Kirium’s Matchmaker som på bilderna ovan hjälper husse Wimm att ta in halm) alla bravader och hur snygg och uppskattad han är av alla som träffar honom - så är det som glädjer mig allra mest (förutom hans fina hälsostatus, med A-höfter och fria armbågar) att han är så lydig, mentalt stabil och välfungerande och att hon utan att tveka kan släppa honom i vilket sällskap som helst - eftersom han är så socialt kompetent att han reder ut alla situationer i lugn och ro, oavsett hur provocerande hundarna runt omkring honom än är. Eller vad sägs om dessa bilder när han för första gången träffade tre vuxna Ridgebackhanar under en av sina promenader.





Under året har jag också fått ett antal mail från Agates (Kirium’s Angel Eyes) matte Tatiana, som föder upp bullmastiffer i Ryssland. Hon är också supernöjd med sin tjej och ska para henne i början av nästa år. Om allt går som planerat kommer en av tikvalparna hit och det ska verkligen bli spännande. Den tilltänkta hanens mamma stod tvåa efter Daisy på Bundessieger för några år sedan och var en riktigt prydlig tik, hans pappa har jag träffat många gånger och det var en underbar hund. Som ses på bilden nedan är Agate mamma Alice upp i dagen - och bättre kan det väl knappast bli...



Agates bror Ville (Kirium’s Equinox) bor på kennel Bulldale i Finland och under året har han blivit pappa till två fina kullar. Ville är en cool kille med jättefin hälsostatus (A-höfter, fria armbågar) och jag blir lika glad varje gång jag hör av Tiina. Denna underbara kvinna gör inte mycket väsen av sig, men har en gedigen uppfödarerfarenhet (hon vann faktiskt bästa uppfödargrupp på världsutställningen redan 1998) och är utan tvekan en av de vänner hundarna gett mig som jag respekterar och uppskattar allra mest.

Och på tal om Tiina - för några år sedan sålde hon en jättefin röd hanvalp till mig - Bulldale Zapata. Nu är han fyra år gammal, har B-höfter, fria armbågar och är även - precis som Kiefer, Ville och Masse för den delen - hjärtkollad ua. I år blev han pappa till sin första kull valpar - och jag kunde inte vara mer nöjd. Åtta små underbara bebisar som alla fått jättebra hem. Själv har jag behållit en tik: Robyn (Kirium’s Amitiel, mer känd som “Terror”) som ni kan se på bilden högst upp i den här bloggen. Här en bild på hennes snygga pappa:


Zapata bor hos min syster som tycker att hundutställningar är det fånigaste som finns, så han visar framtassarna på andra områden istället. Arbetsglad och med ett fantastiskt temperament. En toppenhund på alla sätt och vis. Bilden ovan togs i maj i år när han var nere och hälsade på för sin date med Alice. Nästa år hoppas vi att han ska valpar både här och hos Lena och Kenneth på kennel Maxinice. Här en bild på sju av valparna i hans kull med Alice när de var sex veckor gamla.


Men det är långt ifrån alltid det går som man tänkt sig när man importerar en hund. Min kanadensare Shadow (Banbury’s Shadow Dancer) som jag väntat på i flera år och som jag var så nöjd med är tyvärr död. Och nej, alla ni som älskar att snacka smörja om sånt ni inte vet ett skit om - han hade inte anemi (alla hans blodvärden var helt normala - papper finnes) - utan han fick tyvärr avlivas eftersom den has han skadade (och nej gott folk det var inte OCD eller något annat ärftligt - papper finns på det också) i början av året inte ville läka ihop ordentligt vad vi än gjorde.

För mig är det inte ett rimligt alternativ att döma en glad, social 18 månader gammal hane till ett liv i stillhet och jag vill inte heller ge honom ett liv som innebär högre och högre doser smärtstillande som slår sönder både mage och lever. Så denna intressanta hane som jag hade så stora förväntningar på fick somna in.

Tomrummet han lämnat här hemma är alldeles för stort. En eloge till hans uppfödare Paul och Lynne Rehsler som varit helt fantastiska under hela denna tragiska resa. Jag är både glad och stolt att kunna kalla dem för mina vänner. Här några bilder på min fina kille när han fortfarande mådde bra och inte hade alldeles för ont.




Specialen i Veberöd är årets höjdpunkt för många av oss - och vi längtar redan (och planerar för fullt för festen) efter att det blir dags nästa år. En rasspecial är alltid speciell - dels får man se många hundar på en och samma gång, vilket långt ifrån alltid är fallet på SKKs utställningar och dels får man chansen att träffa vänner från hela Skandinavien. Vänner som man i vanliga fall bara umgås med i telefon och via mejlen. 2008 bodde nästan 30 personer över här och nästa år lär det bli ännu fler.

Klubbens stora rasspecial i Norberg var också extra rolig det här året. Världsutällningen i Stockholm var ju dagen innan och det innebar att bullmastiffer från hela Europa, som aldrig skulle ta sig till en utställning i Sverige annars, fanns på plats. Och konkurrensen var stenhård. Jane var en av ett fåtal svenskfödda tikar som lyckades placera sig i sin klass och jag åkte hem mer än nöjd. Men det var inte det roligaste. Det jag alltid kommer att komma ihåg från sommaren 2008 är hur kul vi hade. Alla engelsmännen och Gitte anlände här dagarna innan utställningen och sedan reste och festade vi tillsammans. Jag har sällan haft så kul och sällan skrattat så oavbrutet i nästan en vecka. Och festen fortsatte när vi glada och nöjda (det hade gått över förväntan för alla) landade här hemma för några dagars slappande innan alla åkte hem till sitt lilla hörn av Europa igen.

Speciellt roligt var det att träffa de två ungerska hundarna Zeb (Pi-et-ra Zebulon of Trefilio som var top dog i England 2007) och hans dotter Pi-et-ra Carmen from Horseshoe som blev BIM respektive BIR på rasspecialen. Om bara några veckor kommer nämligen Zebs halvbror Royal (vars pappa är den engelska championhanen Casameyer Dark Saxon of Copperfield) att flytta in här - och det ser jag verkligen fram emot.


Royal kommer aldrig att kunna ersätta Shadow - ingen hund är utbytbar i mitt hjärta, men det ska bli kul att få in en hane i familjen igen. 10 tikar i alla ära, det är något speciellt med hanarna trots allt.

2008 var också året min älskade Daisy (MultiCH MultiW MultiBISS Kirium's Daisy Fay HD A) blev mormor för första gången. Willows (Kirium’s Willow Wren, bilden nedan) första kull (med den amerikanska importhanen Southwind Dig a Pony Sumertym HD A, som numera bor hos Gitte Friis i Danmark) föddes alldeles för tidigt i början av januari.


En normal bullmastiffvalp väger ungefär 500 gram - Selene och hennes syskon vägde mellan 120 gram (Selene - jag har aldrig sett något så litet) och 280 gram (Newton). Många sömnlösa nätter blev det men kors i taket så klarade åtta småttingar sig och de fyller ett år om en dryg vecka. Den här kullen har varit en ren fröjd - speciellt nöjd är jag med deras temperament, lättare och mer behagliga hundar att leva med får man leta efter. Men en del oro har de också gett upphov till. Newton skadade ryggen rätt illa när han lekte för våldsamt med en kompis. Ett tag såg det illa ut, men nu mår han tack och lov riktigt bra igen. Här en bild på Newton och husse.


Dante växte ifrån sig själv under en period och min egen galna Selene, som är mer vild än tam, lyckades med konsstycket att skada biceps-senans fäste riktigt illa tidigare i vintras. Hennes hälta gav upphov till mycket oro innan rätt diagnos ställdes. Tack och lov var alla röntgenbilder helt rena så efter en månad i stillhet (ägnad åt stillsam men systematisk destruktion av allt i hennes närhet) är hon nu glad, pigg och i full gång (på översta bilden med mormor Daisy och moster Jane) igen.





Selene hann få in en endaste utställning innan skadan och där visslade hon ut med en tvåa för att hon var för omogen. (Hallå, hon är en junior hon SKA vara omogen....) Men oj vad nöjd jag var med hur hon skötte sig. Jag skiter faktiskt i hur det går i juniorklass - de utställningarna är i mina ögon till för att hundarna ska få träna och tycka att det är det roligaste som finns att visa upp sig i en ring. Och Selene hade kul - den saken är säker...

Jag är jättenöjd med den här lilla tjejen. Ja, med hela kullen faktiskt (om någon av er missat det) och jag längtar redan efter Willows nästa kull, som jag hoppas kommer någon gång under nästa år. Men först är det hennes syster Janes tur. Jag går runt och väntar och väntar och väääääntar på att hon ska komma in i löp, men än så länge visar hon inga tecken på det.

Vad jag också väntar på och längtar efter är att få hem vår nya familjemedlem från USA. Bastion’s Artist's Proof, eller Dot som hon kallas till vardags är nu nästan 6 månader gammal och ser mycket fin ut. Tanken är att hon ska stanna i USA tills hon genomgått alla hälsoundersökningar och dessutom avslutat sin utställningskarriär där - hennes mamma är en av bara ett fåtal tikar i rasens historia som har ett antal BIS under bältet på all-breed shows i både USA och Canada - så Dot har en hel del att leva upp till.

Hon lär inte anlända här än på ett tag - men det hindrar mig inte från att räkna varje minut. Bastion’s har ett hälsoarbete som är helt oöverträffat oavsett var i världen man letar och det är en härlig känsla att nu ha en tik med känd status på allt som tänkas kan i mer än fem generationer bakåt. Och som dessutom har en uppfödare som är helt otroligt ärlig och öppen om allt som pågår (både bra och dåligt) i hennes hälsoarbete. Det skulle många kunna lära sig mycket av! Allt detta betyder inte att allt kommer att gå bra - det inser väl alla, men ur avelshänseende är det här blodet viktigt för mig - och jag hoppas att jag en dag får sitta med en hel drös hundar (vilket är mer regel än undantag för denna kennel) som är nästan 11 år gamla och still going strong.


För att återvända till Daisy (bilden ovan) i några sekunder så var oron stor när hon plötsligt fick en knöl på bogen som växte i raketfart. Operation bokades, knölen skickades iväg på analys och jag låg sömnlös i nästan en vecka i början av december medan jag väntade på resultatet. Tack och lov var det bara en fettknuta som infiltrerats av blodkärl (det var därför den såg så konstig ut och växte så snabbt) och därmed helt ofarlig. Jag blev så glad när jag fick beskedet att jag började storgråta i luren. Hon är bara sex och ett halvt och jag är inte redo att förlora henne än på 20 år eller så....

Ett annat tungt ögonblick hösten 2008 var när Sophies (Viking Sister du Mont de l'Aigle) enda valp dog. Jag planerar att para om henne i början av nästa år också. Jag har inte bestämt mig för om jag tar Nicky (Kirium’s Spirit Dancer) igen, eller om det blir Kiefer eller möjligtvis Rob, en av de två hundar jag ärvde när Dorothy Price på Lombardy så tragiskt gick bort för bara några veckor sedan.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att Dorothy är borta och ibland lyfter jag luren för att ringa henne. Bara för att med tårar i ögonen lägga på den igen när jag kommer på att nej, hon finns ju inte längre. Begravningen var i mitten av december men jag kunde inte komma ifrån jobbet, så kunde inte åka dit. Kanske är det därför det fortfarande inte känns helt verkligt.

Jag har Dorothy och hennes man Jim som dog för nästan tio år sedan att tacka för så mycket. Lombardy är ju den linje jag byggt hela min sparsamma avel på - och nu är kenneln borta för alltid. Det känns konstigt. Det började med Jane (Gold Braid of Lombardy, HD A) Hennes döttar Hedvig (SUCH Lombardy Anna HD A, mamma till Maggie HD A och Daisy HD A) och Beau (Lombardy Brocade, mamma till Alice HD A) samt hennes systerdotter Lombardy Isabella som dock tyvärr fick D-höfter och därför aldrig användes i avel trots att hon hade ett kanontemperament och var vacker som en dag. Bella, som hon kallades, blev drygt 9 år gammal och dog i februari i år, ett halvår innan sin kusin Beau som blev nästan 10.

Maggie (Kirium’s Maggie May) är mamma till två kullar och bland annat Masse HD B, Kiefer HD A och Teyla HD C. Av Daisys fyra döttrar behöll jag både Willow HD B (som i sin tur är mamma till Selene) och Jane HD B. Alice (vars syster Selma, Lombardy Rosemary, också importerats till Sverige men med sina C-höfter fick nöja sig med ett liv som sällskapshund) är i sin tur mamma till både Sparkle HD A/B och Robyn. Så när jag tittar på alla mina bundar (förutom Sophie HD B då som är född på kennel du Mont de l’Aigle i Frankrike och Zappe som ju är från Finland) går de faktiskt tillbaka på samma tik: gamla Jane. Att fem av dem (Teyla, Kiefer, Jane, Willow och Sparkle) dessutom är Owens (CH Lethal Owen of Deans by Lombardy HD 0/1) avkommor gör dem än mer speciella för mig.


Owen (på bilden ovan var han sex år) dog för drygt ett och ett halvt år sedan (nästan 10 år gammal) och jag saknar honom fortfarande mer än vad som går att förklara. Han var en verklig once in a lifetime dog. Tack och lov har jag en hel del sperma fryst efter honom i Oslo och den planerar jag också att använda inom en ganska så snar framtid.

Just att jag nu är inne på femte generationen (och nej, alla har inte haft mitt kennelnamn, men de var inte mindre mina eller mindre släkt för det) som går tillbaka på samma tik är en härlig känsla. Varje gång jag tittar på mina hundar ser jag mängder av skuggor från alla de hundar som kom före dem. Jag känner igen beteenden och det är helt otroligt så mycket som slår igenom generation efter generation. Här tar fyra generationer tikar en paus under en promenad i höstas.


Jag har haft motgångar och framgångar. Och jag har hela tiden försökt att vara hård och ärlig när jag ser på mina hundar och jag har vinnlagt mig om att bara gå vidare på dem jag tycker har något att komma med. Det faktum att en tik råkar ha en livmoder tycker jag inte är nog skäl för att hon ska ingå i något avelsprogram. (Jag har importerat inte mindre än åtta hundar som jag aldrig använt, eftersom de inte haft allt det jag kräver av en avelshund till exempel. Det betyder inte att jag älskat dem mindre, bara att jag valt att inte låta dem få valpar...)

Jag hoppas att jag även i framtiden får ha förmånen att gå vidare på dessa hundar. Att bygga en linje, långsamt och målmedvetet, har alltid varit min ambition. Personligen har jag svårt att förstå de uppfödare som har fött upp i 10, 20 år eller så och aldrig lyckats ta sig mer än två, kanske tre generationer innan de kastar ut allt och börjar om på ny kula. Detta är ingen kritik, var och en blir salig på sin fason, men det är inte det jag vill uppnå... Dessutom har jag lärt mig den hårda vägen att långt ifrån alla hunduppfödare är ärliga med det de har och att det är bättre att satsa på linjer man verkligen känner till. Man kommer fortfarande att ha otur, men man vet i alla fall mycket mer om det som ligger bakom hundarna än om man jobbar kortsiktigt och bara kastar ut det gamla och köper in nytt och köper in nytt hela tiden. (Därmed inte sagt att det är fel att köpa in - tvärtom, nytt blod behövs alltid en så här liten ras.)

Så över till något helt annat... Som jag tidigare berättat hittade vi (jag och min uppfödarkompis Tina i Danmark) för något år sedan lindrig aortastenos i Owens och Lisas (SUCH DKUCH Kirium's Lisa Marie HD B) kull (båda fria på hjärtat, så även Lisas mamma, syskon - utom en som inte är kollad - och mormor). Jag har verkligen kollat allt (och alla hundar) jag kan - men jag kan fortfarande inte riktigt förstå var problemet kommit ifrån och varför det fick sånt genomslag i just den kullen.

Under både 2007 och 2008 har jag hjärtkollat ytterligare ett antal hundar (i takt med att de blivit gamla nog) och tack och lov har det inte hittats en enda med blåsljud eller annan hjärtanmärkning. Men det kommer säkert - det enda jag kan göra är att kolla allt, vara så öppen jag kan och försöka fatta avelsbeslut som minimerar risken att det ska hända igen så långt det bara är möjligt.

Vad jag inte tänker göra är att sluta prata om problemen bara för att det tydligen får andra att känna sig ifrågasatta. Den känsligheten får stå för dem - jag nöjer mig med att ta ansvar för mitt.

Som jag berättade tidigare går ju i princip alla hundarna här hemma tillbaka på samma tik: Gold Braid of Lombardy (Jane). Trots det ser man att hennes barnbarn, Alice, Maggie, Daisy (och ja även Lisa, som ju ägs av kennel Vibegaarden i Danmark) har helt olika temperament och att de lämnar helt olika temperament till sina respektive avkommor. Jag har funderat mycket på detta under året. Alla fyra tikarna har ju valpar med Owen (Alice och Maggie dessutom med Bulldale Zapata och Ch Steelmaz Fanous Tassie) så att det är hanarna dessa skillnader skulle bero på är inte speciellt troligt.

Maggies avkommor är glada, sociala, synnerligen intelligenta och ofta engagerade arbetsdårar. Och får de inte i sitt tycke tillräckligt många meningsfulla uppgifter hittar de på en massa skit själva, som till exempel Teyla (Kirium’s Tumbleweed Connection) de dåliga ideernas mästarinna, som nu är inne på sitt andra år på arbetsläger hos sin numera lätt gråhåriga tränare och fodervärd Gitte J i Danmark. Det är ett under att Gitte står ut, men ingen är tacksammare än jag. Här en bild på snyggingen i ett ovanligt ögonblick av stillhet när hon väntar på nya arbetsuppgifter.


Daisys döttrar (Jane och Willow på bilden nedan) och barnbarn är alla stadiga, toleranta, socialt kompetenta och mycket lugna hundar, samtidigt är de extremt envisa och inte helt lättlärda om de inte roas av uppgiften (mycket buldogg-gen där, tror jag).


Alices alla avkommor är högenergihundar med mycket driv, måna om att vara till lags (så länge det passar dem) och absolut gladast i Sverige. Här tar Sparkle (Kirium's Midnight Sparkle) en paus i springandet för att ta en klunk vatten.


Och Lisa då, spralliga, milda Lisa som fortfarande nog är den mest positiva hunden i hela Danmark. Ja hennes valpar är precis som hon: kloka, supersnälla, glada, ställer aldrig till det för sig och kommer kanon överens med allt och alla. Men inga dörrmattor för det. Chelsea och hennes syster Evita kan för övrigt numera titiulera sig blodgivare på matte Gunillas arbetsplats: Djursjukhuset i Helsingborg.

På grund av stenosen i kullen kommer ingen av dem att gå i avel - och det är verkligen trist på många sätt. Båda de här tjejerna är helt underbara i temperamentet och dessutom genomsunda i sin vardag - Chelsea har fått operera bort en liten knöl (som visade sig vara helt ofarlig) det är det enda och Evita har mig veterligen aldrig varit sjuk alls. Nu är de tre och ett halvt år gamla och vi hoppas givetvis att de får fortsätta att må lika bra även framöver. Här tar de sig en uppfriskande brottningsmatch på stranden på annandag jul.


Och för att knyta ihop säcken: trots att dessa fyra tikars avkommor är så olika ser jag så mycket av gamla Jane i var och en av dem. Det är verkligen fascinerande.

Vi har en massa planer inför 2009. En massa drömmar. Som alltid lär det bli ett år fullt av glädjeämnen och fullt av besvikelser. Det är så det ska vara. Men vad jag framför allt hoppas är att det blir ett år när jag får gå långa promenader, mysa och kela i soffan, leka och busa, jobba och träna med alla mina underbara hundar. Och att det blir ett år när mina fantastiska valpköpare kan fortsätta glädjas åt sina fyrbenta kamrater. Jag hoppas också att det är ett år när jag får ännu fler oförglömliga minnen tillsammans med mina hundintresserade vänner runt om i världen. Jag är så glad och tacksam att ni finns - mitt liv hade varit betydligt fattigare utan er!

Gott Nytt År allihop - låt oss skapa ett fantastiskt 2009 tillsammans med alla våra hundar.



Och slutligen - några ord till er som finner det jag skriver irriterande eller av någon anledning känner er trampade på. Detta är min personliga blogg och det jag skriver är mina högst personliga åsikter. Jag begär inte att någon ska hålla med och anser inte heller att jag har monopol på sanningen. Men kom ihåg att det är du som valt att läsa ända till slut - inte jag som bett dig att göra det.