måndag, augusti 27, 2012

Äntligen är valparna här!





Nu är valparna här. 5 hanar, 3 tikar - ala mår bra! Återkommer med mer information så småningom. Så länge får ni hålla tillgodo med en bild på de stolta föräldrarna.


onsdag, september 22, 2010

Min första amerikanska champion

För drygt två år sedan köpte jag en tikvalp i USA. Väntan hade varit lång, i första kullen blev det bara två hanar. denna gång två tikar. Jag fick välja först och valde Dot, som hon kallas eftersom hon har en liten fläck på bröstet. Hon skulle stanna hos sin uppfödare Lynn Spohr på Bastion till hon var gammal nog att komma till Sverige. Men sen tittade vi på henne och tänkte att hon nog skulle stanna i USA ett tag till och ställas ut lite. Det gick bra. Mycket bra.

Sen fick hennes syster livmoderinflammation och plötsligt var det bara hon kvar... Enda tiken från en fantastiskt fin kombination - så Lynn frågade om hon kunde få sin första kull i USA också. Självklart fick hon det, sa jag.

Sagt och gjort. Nu är hon färdig champion, parad och förhoppningsvis dräktig. Om allt går bra kommer minst en valp ur kullen hit.

Och fram till dess får jag njuta av min första alldeles egna amerikanska champion på bild. Så håll tillgodo: Bastion's Artist's Proof. Visst är hon vacker?!!

torsdag, juli 08, 2010

Jag tror att Daisy ler i sin himmel....

Ja, jag är fortfarande här… Jag har bara behövt en paus. Tack för alla mej med frågor om var jag håller hus. Och jag ber om ursäkt för att jag varit så dålig på att svara. Men livet är så fullt att ibland måste man välja – och den här gången blev det bloggandet som fick stryka på foten.

Jag började tappa sugen i förra sommaren när min underbara ungerska importhane Royal dog i cancer. Han blev inte ens ett och ett halvt år gammal.

Knappt hade jag rest mig från det när Sparkle dog – och senare samma jävliga vecka tidigt förra hösten fick jag reda på att min älskade Daisy som mått dåligt under någon vecka hade bornavirus (en överjävlig sjukdom som det inte finns någon bot för och som vi inte har en aning om hur hon smittats av).

Det kändes som om jag skulle gå sönder. Så jag bestämde mig för att ta en time-out och koncentrera mig på det som verkligen betyder något. Min familj, mina vänner och mina älskade hundar, hästar och andra djur.

Det har varit en skön period på många sätt. Men också en tid kantad av sorg. Daisys hälsa gick upp och ner, hon kämpade så tappert och var pigg och glad många månader längre än någon veterinär kunnat ana. Varje morgon jag gick nerför trappan och möttes av hennes glada uppsyn var ett mirakel. Varje dag en seger. Ingen kan förklara hur, men Daisy kämpade emot viruset. Hon var glad. Hon ville leva och hon njöt av varje dag! Ett under sa de. Vilken liten kämpe hon är. Hon hade ett par dåliga perioder, men kom igen och igen. Och jag var så tacksam för varje minut jag fick med henne. Men till sist orkade inte ens Daisy åstadkomma ett mirakel längre och för en kort tid sedan fick hon somna in. Nästan åtta år gammal.

Tomrummet hon lämnat i våra liv går inte att beskriva med ord. Men glädjen över de år jag fick med henne är ändå större än sorgen. Jag gråter en skvätt varje dag. Men ler ännu oftare över alla underbara minnen hon gav mig. Och nu ligger jag i soffan med hennes syster Maggie, dotter Jane och barnbarn Selene i en hög vid fotändan (läs typ nästan hela soffan, jag har ett litet hörn) och funderar på vilken hane jag ska använda till Selene när hon går i löp. För liver går vidare. Trots allt. Och jag tror nog att Daisy ler i sin himmel om hon ser oss…

fredag, december 11, 2009

Livet går vidare

Kirium's Destiny tar lektioner i bästa sovstil....


söndag, september 13, 2009

In Memory of Sparkle


KIRIUM'S MIDNIGHT SPARKLE
21/1-06 - 10/9-09


IF TEARS COULD BUILD A STAIRWAY,
AND MEMORIES A LANE,
I´D WALK RIGHT UP TO HEAVEN
AND BRING YOU HOME AGAIN


REST IN PEACE, BABY GIRL - YOU WILL BE MISSED FOREVER

fredag, september 11, 2009

Sorry alla ni som väntar

Det blir inga valpar den här gången heller. Båda tikarna är tomma. Nästa på tur är Willow. Mer om det senare....

onsdag, juli 29, 2009

Robyn och Selene

Idag fyller Robyn och hennes syskon ett år. HIPP HIPP HURRA!!

Här lite bilder på snyggingen tagna högst uppe på en sandhög i stenbrottet





Och vackra Selene är 18 månader....



onsdag, juli 22, 2009

Fodervärd sökes

till underbart sympatisk drygt 2 år gammal hane. Absolut ingen problemhund. Fungerar bra med barn, hundar och andra djur. Hör av er vid intresse - han är värd ett nytt stabilt hem! Van vid resor, utställningar med mera. Lika hemma i stan som på landet. En riktig pärla. Säljes inte - men placeras ut med bibehållen avels och utställningsrätt.

tisdag, juli 21, 2009

Idag fyller Jane och Wilow 5 år

och det har Willow och hennes matmatte Ingrid firat så här:



Så här ser jag ut på min Födelsedag, jag har firat med att spåra en älg i drygt en timme utan att tappa spåret( eller matmatte som hängde i andra änden av snöret) en enda gång, när jag SÅG älgen fick jag inte fortsätta med att döda den för matmatte sa att iden var att hitta djuret och titta på det INTE DÖDA DET! Hon har fått allt om bakfoten, men nån gång ska jag väl få tillfälle
att visa henne HUR DET SKA GÅ TILL!

puss till syrran
/Willow

söndag, juli 19, 2009

Även Dante har sommarlov

Han tar det dock lite lugnare än brorsan Newton


Loch Ness Monstret?

Näe - bara Newton på sommarlov!


fredag, juli 17, 2009

Sommarfunderingar

Jag önskar att jag visste vart tiden tog vägen. Trots att det är semester och livet borde gå på lågvarv rinner dagarna förbi i en skrämmande hastighet. Senast jag kollade var det inte ens midsommar, nu är juli snart slut. Några utställningar har vi hunnit med, vackra Selene och jag. I Tvååker (en av de mest välorganiserade och trevliga utställningarna jag vet) gick det sådär första dagen. Vi åkte ut med en tvåa i unghundsklassen eftersom domaren tyckte att hon var liten – och visst, Selene är inte den största tiken i världshistorien, men hon är väl inom standard och väger faktiskt 45 kilo. Problemet just den här dagen var nog delvis att vi hamnade mellan Belle och Kira som båda är stora rejäla tikar och väger en bra bit över 50 kilo. Och i det sällskapet ser man ju inte jättelik ut precis. :)

Stackars Belle fick för övrigt ett tält, som någon klantig människa inte satt fast ordentligt i blåsten, i huvudet. Det är sånt som bara inte får hända!! Selene stod bara två meter bort och klarade sig med blotta förskräckelsen, men Belle fick en stjärnsmäll av en tältpinne rakt på nosen och fick sedan hela tältet över sig. Givetvis blev hon livrädd! Att hon lyssnade på matte och kom på inkallning och dessutom lyckades fullfölja sin bedömning efter det, säger en hel del om hennes temperament. Hatten av åt både ägare och uppfödare! Ni har all anledning att vara stolta.

Dagen efter gick det bättre för lillan. Den svenska all-round domaren Kurt Nilsson dömde och under honom vann vi unghundsklassen med en underbart fin kritik och muntligt omdöme (den här tiken har allt – hon behöver bara tid) och sedan placerades hon som 4:e bästa tik. Glada och nöjda packade vi in oss i bilen och åkte hem. Willows extramamma Ingrid var resesällskap och därför blev det inga bilder. Ett extra stort tack till Mia som kom upp med en akutleverans varor och dessutom hjälpte till i AnimaCare tältet hela fredagen. Jag säger som så ofta förr – jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna alla dessa underbara människor i mitt liv, men tacksam är jag.

Andra goda nyheter är att hela gänget har hämtat sig väl efter det jätteslagsmål som bröt ut mellan 9 hundar efter att Gun-Britt i ett ögonblick av ouppmärksamhet råkade släppa ut Selene på fältet med ett ben i munnen. Tack och lov så bröt de ganska lätt när jag särat på de två som var mest förbannade och taggiga, och ingen blev allvarlig skadad även om jag fick ägna någon vecka åt att skölja igenom ett antal bitsår varje dag. Att ha så många tikar tillsammans är aldrig okomplicerat, men jag tycker ändå att det är viktigt för deras hundliv att vara del av en fungerande flock. Nu har Maggie, som är en alldeles utmärkt alfa-tik, tagit tag i tyglarna och flocken fungerar perfekt igen, efter några dagar av mycket attityd och höga svansar från framför allt Jane och Alice, som båda gärna skulle se sig högre i rang än de är… En stadig alfa-tik som Maggie, som är både stark och signalsäker är helt ovärderlig när man har så här många hundar. Hon har uppfostrat alla valpar här och gör det helt suveränt!

För några veckor sedan berättade jag att jag fattat en del trista men nödvändiga beslut. Ett av dem var att släppa min nya valp Kirium’s Moonshine på foder till Theres och Micke. Det finns en gräns för hur många hundar jag kan ha hemma om jag ska ge dem ett fullgott liv. Jag har redan två unga tikar i Robyn och Selene med alla krav det ställer - och jag kände att jag helt enkelt inte klarade av en hund till. Så Sally som hon nu heter har flyttat till sin nya familj och jag har kvar utställnings- och avelsrätten. Den bästa lösningen för hunden – även om det svider att erkänna det…

Vi har också hunnit med årets stora hälsokontroll på hela gänget: allmänhälsa, blodvärden, hjärta, sköldkörtel med mera har kollats och alla mår bra. När mina hundar passerat fem/sex brukar jag dessutom röntga igenom dem och göra en extra noggrann koll. I år var det Jane, Alice och Willow som stod på tur. Alla tre är klockrena på sina leder fortfarande: inte en pålagring i sikte och även ryggarna ser bra ut. Lite smolk i bägaren var att Erik, min vanliga veterinär var på semester, men det gick ju bra ändå… Den enda vi inte hunnit med är Royals armbågar och hjärtkontroll, men det görs nästa vecka. Sedan är det dags för Robyns armbågar i början av augusti.

För övrigt går vi och väntar på att tikarna ska börja löpa. Både Jane och Willow ska paras och förhoppningsvis blir det valpar även på Jane den här gången. I min egen planering ligger jag dock nästan ett år framme och letar hane för fullt åt ett par framtida kombinationer. Och när man letar avelsmaterial påminns man snabbt om del tråkiga sanningar som alldeles för ofta gäller i hundvärlden. Den ena är att även om alla uppfödare och hundägare är för öppenhet rent principiellt, är det en del som inte anser att det ska gälla dem och deras hundar. Den andra är att dubbelmoral också är en sorts moral. Och den tredje är att många anser sig ha rätt att snacka hur mycket som helst om andra och/eller deras hundar, men gud nåde den som vågar ha en åsikt eller tanke om deras hund.

Denna oförmåga att skilja på sak och person kommer jag aldrig att förstå. Alla duktiga hunduppfödare är värda all respekt för sitt avelsarbete – oavsett vad man tycker om dem som människor. Och alla duktiga hunduppfödare vet också att research är en viktig del av allt avelsarbete och delar gärna med sig av sina tankar och erfarenheter. Jag har inte ord nog för hur tacksam jag är för all den hjälp och information jag fått av en mängd uppfödare, som kan så oerhört mycket mer än jag, genom åren. För en sak är säker: Ingen uppfödare som tillför något gott till rasen kan någonsin vara ett hot mot någon. Tvärtom – och återigen – oavsett vad man tycker om dem är de värda sin vikt i guld.

När hundarna blir bättre och friskare är vi alla vinnare. På samma sätt som vi alla är förlorare när hälsoproblem tigs ihjäl, matadoravel ignoreras, dåliga eller veka temperament bortförklaras mer eller mindre trovärdigt, eller folk bräker på och låter käften gå om påhittade "bitincidenter" och annan skit, bara för att skada andra (och kanske mer framgångsrika) uppfödare. Tankarna förs osökt till något som en av mina gamla mentorer: Dorothy Price på kennel Lombardy ofta sa: ”En bra uppfödare är aldrig ett hot – utan en stor tillgång för rasen. En okunnig eller dålig uppfödare är inte heller ett hot mot mig eller min uppfödning– men de kan skada rasen och de är förbannat iririterande!”

Hur som helst. Att välja hane (eller köpa in en ny hund) är inte det lättaste. Mycket ska klaffa och hanen ska förhoppningsvis komplettera och stärka upp tikens svagheter utan att man för den skull tappar för många av tikens kvaliteter. Det var ju förhoppningsvis dem som gjorde att man valde att avla på tiken till att börja med. Och det är inte bara rastyp och exteriör jag talar om, utan även hälsa och mentalitet (både vad gäller hanen själv, hans föräldrar, syskon och så många av hans avkommor som man kan få information om) är viktigt. Den perfekta hunden är inte född och när man gör sin research kommer det alltid fram både positivt och negativt – precis som den information jag lämnar om mina tikar (eller om mina hanar i det fåtal fall jag har lust att låna ut dem) kommer att handla om både styrkor och svagheter. Det som är viktigt är att få en så komplett bild som möjligt, så att man inte dubblar upp på en svaghet eller får in ett stort bekymmer som kunnat undvikas om man gjort sin hemläxa ordentligt.

När jag nyligen höll på att utvärdera några tänkbara hanar kontaktade jag till exempel (förutom hundens ägare då) både uppfödare som använt dem och frågade om deras tankar kring sina kullar (vad var bra, vad var mindre bra etc), även de som ägde hanarnas föräldrar och/eller syskon, människor som hade avkommor efter dem och så vidare. I de fall jag kände mig osäker på den information jag fick, eller inte kände förtroende för någon enskild hundägare, valde jag istället att undersöka fakta genom att tala med människor runt omkring.

När man frågar ett antal olika människor om deras tankar och åsikter kring olika hundar kommer det alltid fram mycket motstridig information. En del är fakta, annat är mer känsloladdat eller rena, subjektiva upplevelser. Det är inget konstigt med det. Och just därför är det så viktigt att fråga och försöka få sig en så komplett bild som möjligt. Ju mer information man har, desto lättare är det att sålla och avgöra vad som är betydelsefullt och vad som inte är det. Alla uppfödare prioriterar olika, och något en vän till mig ser som ett stort bekymmer kanske inte bekymrar mig nämnvärt – eller tvärtom.

När jag gjorde research innan jag skulle köpa Sophie för flera år sedan var det en del som var negativa och avrådde mig eftersom hennes pappa smällt korsbandet. Andra varnade mig för att han ofta lämnade ganska små avkommor och tyckte att jag skulle avstå av den anledningen – och liten blev hon ju, men hon är en bra tik lik förbannat. Jag tyckte dock att hanen ifråga hade så många fantastiska kvaliteter (skitsnygg, frisk i övrigt, underbar rastyp och ett helt enastående temperament för att nämna några) att jag ändå ville ha en avkomma. Samtidigt såg jag det givetvis informationen om korsbandet som ett observandum – hade Sophie själv (eller hennes syskon) fått problem med sina knän hade hon aldrig gått i avel och jag valde också en hane (från början var planen att använda Kiefer, men det sprack när hans syster Matilda smällde ett korsband) som själv inte hade några problem, inte hade bekymret runt omkring sig i stamtavlan heller vad jag vet, och som hade rätt många vuxna avkommor – också de utan problem.

Och Sophies uppfödare då – var han upprörd över att jag gjort min research och frågat om hans hundar? Var han upprörd över att jag bett människor i hans omgivning om deras tankar, åsikter och erfarenheter. Absolut inte – snarare tvärtom. Han såg det som något positivt och som ett tecken att jag brydde mig om det jag höll på med och skulle göra mitt bästa för att förvalta även hans uppfödning väl. Det gör de flesta, de förstår att utan kunskap kan man inte fatta vettiga avelsbeslut och de uppskattar att man är noga. Sen finns det ju alltid dem som väljer att se det som en attack och ett påhopp. Men det säger faktiskt mer om deras ambitionsnivå och inställning till avelsarbete än något annat. Personligen tror jag att hela rasens framtid bygger på att vi är öppna med allt – även det som inte är bra. Bara på så sätt kan vi förbättra långsiktigt och föra rasen framåt.

Nu ska jag ge mig ut i skogen med Robyn. Solen är nästan nere och det börjar äntligen bli lite svalare....

onsdag, juli 15, 2009

Stolt farmor...

är jag allt!!

Här är två av Sparkles bror Villes (Kirium's Equinox) döttrar hos duktiga och fantastiska Tiina på Kennel Bulldale i Finland. Två unga tjejer som verkligen har framtiden för sig... För mig är det extra spännande (och kul) att se hur de här fina tjejerna utvecklas. Jag parade ju Villes mamma Alice (Lombardy Angelica) med min egen Bulldale Zapata för ett drygt år sedan och behöll själv Robyn (Kirium's Amitiel) som jag är mycket mycket nöjd med - både vad gäller konstruktion och mentalitet.

Först Maija (mamma är Zapatas syster Bulldale Zsa Zsa Zsaa)





Sen Snuffa (Mamma Bulldale Yabba Dabba Doo)



tisdag, juli 14, 2009

Vänskap

Selenes bror Buster (Kirium's Merlin) med kompis


söndag, juli 05, 2009

Delad glädje är dubbel glädje

Newton (Kirium's Stormbringer) och husse....

Bättre sent än aldrig

Kirium's Moonshine - 6 veckor




fredag, juli 03, 2009

Grattis på födelsedagen

Till alla mina underbara Hedvig/Xylan-bebisar som blir sju år idag. Det är inte klokt hur fort tiden går.
Och givetvis extra grattis till mina två egna underbara tjejer Maggie och Daisy. Bilder från födelsedagsfesten kommer!

onsdag, juni 24, 2009

Tråkiga beslut

Idag är en trist dag... Jag har fattat ett par trista, men i mina ögon nödvändiga beslut. Och även om det svider i hjärtat vet jag innerst inne att jag gör rätt.

Det första var att boka en tid för att kastrera Teyla, min underbart vackra Maggie/Owen dotter som jag är så förtjust och som är den enda Maggie-dotter jag har. Det svider i själen.

Teyla är Kiefers syster. Hon är ren på armbågarna, har snygga höfter och är hjärtkollad ua. Hon har ett hjärta av guld, en arbetslust utan like och make och kan - när hon känner för det - mer på apellplan än resten av mina hundar tillsammans. (Hon kan också ställa till med mer skit än någon annan, men det är en annan historia.) Hennes mamma är dessutom både mentalt och hälsomässigt en av de bästa hundar jag någonsin haft förmånen att äga. Därför har det verkligen tagit emot att besluta att inte avla på hennes dotter. Varför är inte så lätt att förklara. Det handlar mer om en magkänsla än något annat.

Teylas mentala profil vid 12 månader var riktig prydlig - på pappret. Men trots att hennes reaktioner inte var så stora (utom vid lilla bytet där hon drog så kottarna rök, snodde bytet, blev stendöv och fick infångas av generad matte två gånger) och hon genomgående låg på en tvåa i rädsla syntes en tydlig tendens att hon gärna valde bort sånt hon tyckte var jobbigt istället för att ta tag i det. Inga katastofer på något sätt – men med lite lågt (3:or) i nyfikenhet på dumpe och skramlet - och ett tydligt bortväljande av det jobbiga i form av att hon helt sonika bestämde sig för att det inte fanns (1:a i både kvarstående intresse och kvarstående rädsla – men det syntes ändå tydligt att hon visst var berörd och att hon valde att sticka huvudet i sanden istället för att ta tag i det) tyckte jag att hon var lite i vekaste laget. Det som jag inte tyckte om var hennes brist på nyfikenhet. Nyfikenheten är i mina ögon ett av hundens viktigaste verktyg för att övervinna rädsla - och saknas den biten i hundens mentala profil så blir jag lite bekymrad...

Samtidigt glänste hon så i människomomenten (att se henne hantera och kontakta spökena var en dröm) och var så ung när hon gjorde det, så jag tänkte att hon kanske växer till sig. Men nu är hon nästan tre och väljer fortfarande bort istället för att vara proaktiv och har därför svårare att släppa rädslor än jag tycker om. Detta blir dessutom tydligare runt löp - något som också bidragit till beslutet. Utan hormoner som åker berg- och dal- bana får hon det bättre med sig själv i längden.

Missförstå mig rätt nu - jag har inget emot att hundar blir rädda – för mig är hur de hanterar rädslan viktigare. Jag har hellre en hund som visar en starkare rädslereaktion men som ändå avreagerar snabbt, undersöker, släpper och går vidare - än en, som Teyla, som vänder det inåt och bygger på sig i belastning och inre stress trots att hon kanske inte alls verkar så rädd intitalt eller ens på ytan. En hund som har svårt att släppa rädslor är ju en hund som får det ganska jobbigt i livet. Teyla blir också mer och mer berörd av starka ljud ju äldre hon blir. Från skottfast vid ett års ålder till skottberörd (och åskrädd) idag.

Nu är det inte alls säkert att Teyla skulle nedärva detta speciellt starkt, men det känns ändå inte helt 100. Och känns det inte helt 100 ska hon inte ha någon kull. Dessutom har jag flera andra tikar (Jane, Willow, Sparkle, Selene och kanske förhoppningsvis också Robyn när hon är röntgad och klar) som jag är mer nöjd med när jag ser till helheten och som jag gärna vill gå vidare på. Det finns också en gräns för hur många kullar jag har lust och tid att ta de närmaste åren – så Teyla får helt enkelt utgå.

Hade Teyla varit den enda Maggie-avkomman jag har, hade kanske mitt beslut blivit ett annat – men eftersom hennes bror (och hennes halvbror Masse) är så fantastiskt bra på alla sätt och vis och dessutom är en väldigt väldigt stadig hund som avreagerar på rekordtid så tycker jag att det är vettigare att använda honom. Så Teyla kommer att kastreras och skrivas över på sin underbara och tålmodiga fodervärd Gitte (hurra - katten lever fortfarande!!!!) och jag har gråtit en liten skvätt. Men jag vet att det var rätt beslut så det känns säkert bättre snabbt. Bara för att en tik är min och har en livmoder betyder inte det att hon är bra nog för att få valpar.

För övrigt tillhör jag tydligen ”eliten” har jag fått besked om. Hade jag ingen aaaaaning om! Men det är ju givetvis smickrande - även om det säkert inte var menat så. Varför någon överhuvudtaget finner det intressant att ringa mina vänner och gå på om detta kan man ju fråga sig. Kan bara än en gång dra slutsatsen att det finns dem därute som finner mina göranden och låtanden betydligt mer intressanta än jag finner deras. Men det är väl som Fina ofta säger – vissa människors skitsnack är den bästa reklam man kan få…

Ha det underbart i värmen allihop - rätt vad det är är det vinter med snålblåst och horisontalregn igen.

måndag, juni 22, 2009

Är blandraser friskare?

Det finns många myter i hundvärlden. En av de mest envisa är att blandrashundar är friskare än renrasiga. Precis som om alla gener liksom känner igen vilken ras de är del av. Ta HD och ED till exempel. För några år sedan var en kvinna (låt oss kalla henne Anna) som hade en mycket stark bruksbakgrund här och tittade på hundarna.

Hon var orolig över HD/ED-statusen i rasen och tyckte inte att det räckte att båda föräldrarna till den tänkta kombinationen hade snygga leder. Mamman A och pappa 0/1. Hon ville att jag skulle garantera att hennes hund inte skulle få HD eller ED. Jag försökte förklara att det är omöjligt. Dels är nedärvningen polygen (alltså att flera olika gener samverkar) och dels är det ju inte bara genetik som spelar in utan minst hälften (många säger t o m 80 procent) av problematiken har sin grund i hur hunden växer upp (foder, aktivitetsnivå med mera).

Den andra oron hon hade var avseende hudproblem och allergi. Återigen, ingenting på föräldrahundarna (pappa hade en släng efter aggressiv rävskabb i sin ungdom dock) eller de invdivider jag känner till i deras närhet, men ändå - jag varken kunde eller ville stå där och lova att ingen hund från mig någonsin kommer att få problem.

Svaren var inte bra nog för Anna. Hon ville ha garantier. Vi kom överens om att det nog inte var läge för henne att köpa hund här och gick åt skilda håll i livet, men vi har fortsatt hålla kontakt och dela funderingar och tankar kring hundarna (och ja - hon vet att jag skriver detta och har läst det också för den delen).

Anna hade hört att blandraser r mycket friskare – hon hade inget intresse av att vare sig avla eller ställa ut, så att hunden hade stamtavla såg hon inte som något mervärde. Snarare tvärtom – stamtavla=renrasig=sjuk i hennes ögon.

Så hon köpte en blandras. Bullmastiff/Rottweiler. Två av hennes favoritraser i kombination och dessutom en icke-renrasig hund och därmed en garanti för att den inte skulle få några av den renrasiga hundens bekymmer.

Trodde hon ja!

Och nu står hon där, men en hund som har grav HD och hudproblem. Alla tävlingsplaner är lagda på hyllan – energin går åt till att hålla hunden problem- och smärtfri så länge den kan leva kvar.

”Hur kunde det bli så?” ringde hon mig och frågade. ”Blandraser ska ju vara så friska. Jag köpte ju en blandras just för att jag ville ha en frisk och sund hund.”

Fast egentligen är det ganska logiskt. Om man tänker efter lite och inte bara lyssnar på massa fördomsfullt snack. Dysplasi och hudproblem finns i båda raserna. Och gener kan inte läsa och är inte alls medvetna om vilken ras de tillhör (utom i det fåtal fall man har en rasbunden sjukdom som är konstaterat genetisk). Om du parar två indivier som har samma hälsoproblem (eller är från raser som har samma hälsoproblem) är risken precis lika stor att valpen får dessa problem oavsett om den är renrasig eller inte.

Och valpen härifrån, den som Anna var och tittade på men inte fick köpa, ja det är min egen Sparkle med HD A/B, rena armbågar, fri på hjärtat och inte ett hudproblem så långt ögat når.

Så kan det bli när man låter fördomar styra över förnuftet när man väljer hund…

söndag, juni 14, 2009

GRATTIS!!!

Jättegrattis till Fina på Kennel Sotarbacken som blev tvåa i gruppen i Avesta igår med sin ursnygga uppfödning Valle (Sotarbackens Very Valentino). Det var Valles tredje gupp-placering och fler lär det bli!!!!!

fredag, maj 29, 2009

Lite tankar i all hast

När till och med Hilde frågar om jag inte tänker uppdatera snart så är det väl dags… :)

Tiden går så fort att jag knappt hinner tänka, än mindre hitta ro att sitta ner och skriva lite. Just nu känns mitt liv som att existera mitt i en centrifug - och jag kommer ofta att tänka på ett kåseri författaren Marianne Fredriksson skrev för många år sedan. Det innehöll en mening som verkligen bitit sig fast inom mig: ”sommaren gick förbi mitt fönster och tittade förebrående på mig – jag hann inte med henne i år heller.”. Lite så känns hela mitt liv. Det passerar i raketfart medan jag rusar runt, fullt upptagen med annat.

Under våren har jag och två kamrater startat ett nytt företag: AnimaCare som utvecklar och säljer tillskott för hundar och katter. En mer än 20 år gammal dröm har gått i uppfyllelse – nu slipper jag stå och torka örter och blanda pulver och oljor själv hemma i köket. Och extra kul är det att allt blivit precis som jag ville: inga kompromisser, inga budgetlösningar, men ändå till sjyssta priser. Detta är precis det jag vill ge mina egna hundar och inget annat. Jag är jätteglad och jättestolt!

Hur som helst – över till hunderiet, för det är väl det ni är intresserade av. Äntligen har vi smått i huset. Sophie fick en valp för tio dagar sedan. Denna gång klarade valpen sig och just nu ligger hon bredvid mig i valplådan och snusar medan jag skriver detta. Sophie är en toppenmamma och det är jag jätteglad för. Hon är ju en fransk import ur linjer som jag aldrig haft tidigare och därmed inte så välkänd för mig som individer ur den tiklinje jag haft i flera generationer. Om tikarna inte fungerar i valplådan vill jag varken avla på dem eller gå vidare på deras avkomma. Jag tycker att den biten, att instinkterna fungerar som de ska, är väldigt viktig. Jag har sett tikar som attackerar sina valpar eller inte vill veta av dem – och när dessa valpar sedan får valpar i sin tur beter de sig ofta precis likadant. Passar kanske en del att arbeta så, men jag vill inte det. Sophie ska oavsett vilket inte ha fler valpar. Nu har jag parat henne två gånger och det har blivit en valp varje gång. Känns inte så himla lönt att jobba vidare på det. Vi får se hur det går med hennes lilla dotter. Hon ska i alla fall stanna här.

Hade tänkt åka till Europavinnare i Dublin med Jane, Selene och Robyn men eftersom Sophie ligger i valplådan blev det inget med den saken. Alla andra utställningar har vi också fått ställa in av samma anledning. Funderar på att klämma in några utställningar i juli, men vi får se hur det blir. Jag känner ett desperat behov av att sänka tempot lite, kanske åka utomlands på en ordentlig semester. (John Farnham som jag jobbade med för länge sen ska ju göra come-back i Australien i år så jag funderar på att åka dit - är så många vänner där jag inte träffat på flera år - sen hans 50 års baluns faktiskt - och det vore kanon att äntligen komma iväg.) Vore också skönt att för första sommaren sen Hedenhös få sova ut på helgerna istället för att rusa upp i svinottan och köra flera timmar för 10 minuter i ringen. Samtidigt ser både Selene och Robyn så fantastiskt bra ut att jag gärna vill visa upp dem. Jag är verkligen helnöjd med båda två.

Jane och Willow ska båda paras igen. Willows första kull är ju nästan ett och ett halvt så jag känner att jag har bra koll på hälsostatus och hur temperamenten föll ut. Och jag är nöjd så här långt. Framför allt med temperamenten: starkare, vänligare och stadigare individer får man leta efter. Det känns verkligen underbart. Och för mig är det, tillsammans med hälsan, det viktigaste av allt. Det är ju det som avgöra hundarnas värde i vardagen, att de fungerar och är lätta att leva med och att de är friska och sunda. Allt beror naturligtvis inte på vad uppfödaren gör eller inte gör, men det jag kan påverka vill jag sköta på ett bra sätt – sen blir det ju inte alltid som man tänkt sig ändå.

Willow kommer jag att inseminera den här gången. Jane ska paras naturligt, jag har ju inseminerat henne två gånger (utan resultat) och lagt en smärre förmögenhet på detta och hon är ju inte helt ung så jag känner att detta är sista chansen. Jag funderar fram och tillbaka på vilken av tre olika kandidater som ska bli pappa till den kullen. Alla tre är kanonbra hanar med olika kvaliteter och det är inte enkelt att komma till beslut. Återkommer i frågan när jag funderat färdigt.

Annars inte mycket nytt under solen. Nu ska jag ut och gå med hundarna i skogen medan solen skiner. Tillbringar alldeles för mycket tid med att jobba framför datorn medan livet går förbi där utanför mitt fönster och tittar förebrående på mig för att jag är så upptagen med annat….

Fetaste valpen i stan?

Nu är hon 10 dagar gammal....



onsdag, maj 27, 2009

Ja vi lever

och Sophie har fått en bebis och jag har så mycket att göra att jag knappast hinner andas ens.

Mer sen....

onsdag, mars 25, 2009

En lång helg

Jag är så trött att jag nästan inte vet vad jag heter. I helgen var det nämligen dags för Veberöds-utställningen (och Svensk Vinnare i Malmö) och som vanligt var det fullt ös precis hela tiden. 24 personer (och jag vet inte hur många hundar) bodde här hemma - det var trångt men kul. Förutom oss svenskar hade vi folk från hela Europa här. Duncan var över från Skottland, Bill och Vikki från England, Satu med make och baby från Finland, ett helt gäng från Norge, Gitte från norra Danmark och ett par holländare gjorde oss fulltaliga. PÅ festen kom ytterligare ett helt gäng, men efter mer än sex timmar i ett svinkallt ridhus och med en stor utställning dag 2 kom de flesta ändå i säng i rimlig tid för ovanlighetens skull. Trist var att Johan och Kathrine inte var med den här gången, men de var tvungna att köra till Oslo för att inseminera Sophie som bestämt sig för att gå i höglöp precis när vi alla skulle ses...

Svensk Vinnare anmälde jag inte till, men rasspecialen gick bra. Selene har slitit upp sin skadade biceps-sena igen så hon fick stanna hemma. Robyn blev bästa valp med en underbar kritik. Och vackra Jane - ja hon hatar som vanligt att ställas ut, men gjorde ändå bra ifrån sig. Bästa svenskfödda tik blev hon faktiskt genom sin placering som 2:a i championklassen och sedan 4:a i en mycket stark bästa tikklass. Så här snygg var hon (tack Wanja för bilden):



Grattis till alla vinnarna och speciellt då Trude och Rune som blev Årets Uppfödare 2008, fick Årets Bullmastiff 2008 med Gamekeeper's Jackpot och som grädde på moset blev BIR på svensk vinnare med Izzy (Gamekeeper's Ice-T).

Masse gick det inte fullt lika bra för. Inget CK varken lördag eller söndag. (Det var han i och för sig inte ensam om i championklassen någon av dagarna...) På lördagen åkte han på munnen - på söndagen hade han för mycket rynkor!!! Men han visade sig bra och vi är lika glada ändå. Anita Kuiper från Holland var här och fotograferade igen och tog bland annat den här bilden på snyggingen efter avslutad utställning på lördagen.


Jag skriver mer senare när jag har hämtat mig...